När bitterheten sipprar ut

Läste ett inlägg i en grupp på facebook i morse som fått mig att fundera mycket.

En kvinna sökte svar på en konkret och enkel fråga. Hon fick några svar. Hon tackade och sa att nu när hon fått svar, så skulle hon ta bort inlägget. En person svarade att hon skulle låta det vara kvar eftersom många andra har samma fråga och svaren var bra. En annan kvinna svarade ”Ja, gör det. Försvinn ur mitt liv. Knäppskalle”. Flera reagerade men den andra kvinnan uthärdade i att den första kvinnan var omogen och dum. Flera bad dem reda ut sina privata konflikter men inte offentligt via facebook men den andra kvinnan fortsatt och menade att hon enbart har en uttrycker sig ”rakt”. Efter en stund tog hon dock bort alla sina kommentarer. De berörda kvinnorna är i 60 års åldern.

Hur kan man komma på att det är en bra idé att hoppa på någon annan via facebook? Hur tror man att situationen ska bli bättre av en sådan kommentar? För mig är det obegripligt. Jag fattar att det är något helt annat som ligger bakom det här,  vilket på sätt och vis gör det mer obegripligt.

Å andra sidan, hur mycket agg och ilska finns ingrott i vissa människor. Olösta konflikter som sipprar ur som bitterhet, ibland agg, ibland hat. Hur mår dessa människor? Det oroar mig. Samtidigt inser jag att det är svårt att nå fram till dessa människor som är så fast i sitt agg. Det är just det som gör ont i mig – att så många männskor mår dåligt i onödan.

En annan tanke är det åtminstone finns en fördel med dessa märkliga inlägg. Det visar på människors tankar och visar på hur mycket bitterhet och hat det finns. Sådant som förr hölls inom egna väggar. Nu vet man omfattningen. Nu vet jag vart jag själv inte vill hamna.

 

Besviken på girighet

Ibland blir jag så besviken på människor. Idag är en sådan dag. Min pappas farbror dog i somras, 92 år gammal. Det var förstås väntat. Han var farmors lillebror och vi hade ingen närmare relation. Min farmor dog 1992 så sedan dess har kontakten trappat av.

Nu har i alla fall frun till min pappas farbror, en dam på 90 år, hört av sig och berättat att dottern, som inte är gemensam, har tömt hans sparkonto och dessutom ansökt om skilsmässa. Tydligen kräver hon även halva lägenheten. Eftersom min pappas farbror var dement det senaste året, så är det knappast ett genomtänkt beslut från hans sida och ingen annan, inkl vänner och hans gode man, har hört något om en vilja att tömma kontot eller skilsmässa. Lägenheten var fruns redan långt innan de gifte sig. Det har varit lyckligt gifta i mer är 40 år. Hans fru är rejält chockad mitt i sin sorg.

Hur kan man behandla en gammal kvinna på detta sätt? Visst fattar jag att det finns några slantar att värna men att lura till sig något man inte har rätt till känns inte ok. Att oroa en gammal dam, kanske tvinga henne att flytta, känner knappast etiskt rätt. Visst kan man undrar varför de inte reglerade allt tydligt i testament men jag kan inte se att det rättfärdigar detta beteende.

Dottern, är bara något år äldre än mig, och jag har funderat på att ta kontakt. Det funderar jag inte på längre. Jag blir så otroligt beklämd över girigt agerande.

Tryck i stegen

Med ilska och frustration som bränsle, blev det en powerwalk i kväll. Jag hade egentligen redan gått dagens planerade steg men jag behöver blir av med besvikelse och dåligt humör. Att skriva av sig är ett sätt, att motionera är ett annat – för att komma över mitt dåliga resultat på duggan.

Ikväll var det isiga vägar, där jag drev fram med bestämda kliv. Jag fick ta det lite lugnare på vissa partier, så det blev ingen rekordtid ikväll. Men det viktigaste är att jag blev gladare av promenaden och känner mig motiverad att fortsätta plugga igen.

Promenader gör så mycket gott, på så många olika sätt.

Egenreflektion

Personlig utveckling, att lära känna sig själv och utvecklas, är teman som intresserar mig. Det var anledningen till att jag anmälde mig till seminarierna på temat ”Mitt hållbara jag”. Första dagen, som var i måndags, var jag inte så imponerad av. Andra delen skedde på onsdagen och den dagen blev något mer givande.

Vi kom bland annat att tala grundkänslor som vi alla tycks ha, även om vi kanske inte lärt oss att känna igen alla delar och kommit på hur vi ska använda dem. Känslor, finns i olika styrkor och som jag förstår syftar känslor i grunden till att hjälpa och skydd oss. Jag har många gånga mött människor som bara tycks ha två lägen – av eller på. De kan gå snabbt från glada till exploderande ilska. Min tanke är, efter seminariet, att de har hela skalan men kanske inte lärt sig känna igen de olika steg och lärt sig agera. Det kräver träning. Känner jag igen hela skalan för alla känslor? Nej, troligen inte, om jag är brutalt ärlig mot mig själv. Vissa känslor har jag tränat mer på: glädje, ilska sorg, men andra är lite mer diffusa för mig tex äckel och skam.

Jag vill vara tydlig med att jag inte lägger värdering i hur andra agerar. Det är ett eget ansvar i att vara den person man vill vara. Ibland är det dock lättare att se på andra, för att upptäcka saker i sig själv. Allra bäst är förstås ärliga och goda vänner som vågar ge värdefull återkoppling i hur jag uppfattas av andra. Egenreflektion fungerar, även om det kan vara svårt. Alla sanningar är ju inte så roliga att ta emot, vissa kan vara riktigt svårsmälta. Men även om det kan kännas, så är det viktigt för mig att kunna vara ärlig mot mig själv. Jag vill inte lura någon, allra minst mig själv.