Husdjur

Det har funnits många och långa tider i mitt liv då jag haft husdjur. Jag har haft olika fåglar, fiskar, råttor, dvärghamster, iller, marsvin och chinchillor. När min ”sista” chinchilla dog för åtta år sedan bestämde jag mig för att inte skaffa något nytt djur. Jag reste en del i jobbet och då är det svårt med husdjur. Det är en frihet att kunna resa, att inte ha all skötsel att ta hand om men det är även en saknad av att ha en gosig och trogen vän här hemma.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på djur. Det är ju ensamt när man inte får träffa någon. När jag pluggade hade jag många lunchträffar, deltog i kvällsaktiviteter, möten mm för att träffa människor men allt sådant går bort nu. Det skulle vara trevligt med någon liten krabat som sällskap.

Min dröm är att den dag jag kan skaffa ett radhus eller liknade, då ska jag ha en kanin. Min drömkanin ska vara stor och bo ute i trädgården. Det ligger dock långt in i framtiden. Därav tankarna på om det kan finnas något trevligt husdjur för mig att ha redan nu. Men vad? Nja, det har jag inte kommit på än.

Saknad

När jag flyttade hemifrån och började skapa ett eget hem, så var husdjur en viktig del. En av alla dessa djur var en chinchilla. När vi köpte henne sa försäljaren att medelåldern var ungefär nio år. Det trodde vi på.

Just den här Chinchilla, som vi gav namnet Drutten, var en envis dam med egen vilja. När drygt tio år hade gått började hennes hälsa vackla och jag började förberedda mig på att hon kanske inte hade så många år kvar. Åren gick, tidvis var hon mycket krasslig, men hon repade sig alltid. Till slut tänkte jag mig henne som näst intill odödlig. Och det var inte svårt att googla fram att försäljaren inte riktigt haft god information.

När hon dog var hon 22 år gammal. Det är snart tre år sedan. Och jag saknar henne jättemycket. Mer är tjugo år tillsammans betyder mycket, man hinner sammanlänkas i livet. Jag vill fortfarande ropa hej till henne när jag kommer hem. Huvudet vill fortfarande vrida sig mot hennes bord när jag går in i köket. Det sitter på något sätt i kroppen. Visst har sorgen bleknat under de här tre åren, men saknade är fortfarande stor. Trodde faktiskt inte att det skulle blir så. Men nu vet jag. Saknad är seg känsla, en som inte lämnar. Saknad håller även fast minnen, sådan jag inte vill lämna. Jag lär mig att leva med saknaden.