Hur mycket hjälpsamhet är lagom?

Har funderat en del på vad man kan förväntas sig av andra. Vad kan man be om hjälp om och var bör man anstränga sig för att göra själv? Själv gör jag alldeles för mycket själv, jag ber sällan om hjälp och jag inser att jag inte är normen. Men vad är normen? Det som fått mina tankar i spinn är några händelser de senaste dagarna.

En av mina studiegruppkompisar frågar om det mesta. Hon skickar meddelanden via messanger och frågar var hon kan hitta information, vad läraren sagt, vad hon ska göra mm. Allt finns visserligen på kursens webbplats men det är antagligen enklare att fråga mig. För mig är detta lite främmande Själv kollar jag alltid först och det är bara om jag inte hittar eller inte förstår som jag frågar. Här är vi uppenbarligen olika. Kan man förvänta sig att andra ska ha lite koll? Finns en rimlig gräns för hjälpsamhet?

En tanke är att det har med ålder att göra. Men jag tror inte det. I en facebook-grupp (med tips för oss som bor i närområdet) finns ingen gräns för vilka frågor folk ställer. ”Var kan jag köpa påskfjädrar?”, ”Finns systembolag i köpcentret?” eller ”När stänger Ica?”. Tänker att man kanske kan googla själv. Eller kolla på webben? Men det är uppenbart att vi tänker olika. Å ena sida, i dessa fall struntar jag helt enkelt i att svara. Å andra sidan blir det ju hopplöst att vara med i grupper, med goda syften, när det översvämmas av denna typ av frågor.

För mig handlar det om hjälpsamhet men om att ta eget ansvar. Dessutom anser jag att det handlar om respekt för varandras tid.

Tekniktönt

Oj, vilken tomte jag kan vara. På pendeltåget hem ikväll, påpekade en medpassagerare att jag hade lampan tänd på mobilen. Jag visste inte ens att jag hade en lampa på mobilen, än mindre hur jag skulle stänga av den eller hur jag fick igång den. Den mycket hjälpsamme mannen, och stilige kan jag tillägga, fick visa mig. Fy Fabian, så pinsamt. Tackade ödmjukt och pratade med mannen en stund. Han var både trevlig och förstående.

Sådana medmänniskor beundrar jag. Tack mannen!

IMG_0018(1)

Beteenden

Vi människor beter oss olika och det kan vara olika beroende på situation. Det är sådant jag betraktar och tänker mycket på, förhoppningsvis lär jag mig något också.

När jag stod vid ett gathörn i Malmö, med kartan framför mig, kom en man fram och frågade om han kunde hjälpa till på något sätt. Jag blev överraskad. En artighet jag inte är van vid. Det händer verkligen inte ofta. Och självklart tackade jag nej. Nejdå, jag klarar mig själv. Och det gjorde jag förvisso, jag visste vart jag var på väg och hade koll på alternativa vägar men ville kolla efter ytterligare alternativ. Men vem vet, det hade kanske varit trevligt att tacka ja. Han kanske hade någon information som jag missade. Han kanske hade mått bra av att få visa vägen. Vem vet.

I Lund hamnade jag i en väldigt lång kö för att köpa en tågbiljett. Systemet krånglade och det gick inte att betala med kort vilket många ville. Det fanns dessutom ingen information. Några ville gå före i kön. Här var skåningarna inte lika föredömligt artiga. De ville gärna gå före turister och andra som de inte tyckte hanterade situationen tillräckligt snabbt. Det var alldeles för många fina damer som ville gå före unga tjejer med utländskt utseende. En dam som ville gå före mig angav anledningen att hon skulle med ett tåg. Jag svarade vänligt att vi alla var där för att köpa biljetter till tåg vi skulle med. Jag tror att hon insåg att jag inte var så vilsen som jag möjligen såg ut att vara. Det hela kändes inte alls okey. Att vissa anser sig ha företräde, vara viktigare än andra.

Jag vill ha mer medmänslighet i vårt samhälle. Jag vill att vi ska bry oss mer om varandra. Kanske hjälpa varandra i biljettkön när systemet krånglar. Och nästa gång ska jag tacka ja när det erbjuds hjälp. För känslan att det fungerar. Och för att visa att betyder så mycket att erbjuda lite hjälp.