Omvärlden känns nära

Den här veckan har omvärlden känts väldigt när och jag har känt mig väldigt okunnig om den.

Då jag passerar Centralen i Stockholm åtminstone två gånger per dag, så ser man en hel del. De senaste dagarna jag sett nya aktiviteter, en ny typ av resenärer, nya insamlingsboxar och en hel del poliser. Det väcker tankar och massvis av frågor.

  • Vad har egentligen hänt i flyktingarnas hemländer? Hur ser egentligen framtiden ut?
  • Vad händer med alla som kliver av tåget? Ger vi bra hjälp och stöd?
  • Vad kan jag göra för dem? För att förändra situationen i deras hemländer? För att hjälpa dem nu?

Jo, jag ser på nyheter och jag läser tidningar. Men jag tycker ändå att det är svårt att förstå. Jag tycker att det är svårt att hur jag kan göra nytta. Jag vill inte bara se på. Jag vill göra skillnad.

Kan jag hjälpa till?

Igår blev min pendeltågsresa inte så angenäm. Jag mådde verkligen dåligt; magont, kallsvettades, kämpade för att behålla maten i magen och hulkade ner i en papperskasse. När det var som värst fick jag kliva av, stå över en papperskorg på perrongen och sedan ta nästa tåg igen. För jag insåg att pendeltåget trots allt är det snabbaste sättet att ta sig hem. Men oj så jag skämdes.

Nästan alla medresenärer tittar bort. Det går förbi. Under hela tågresan var det ingen som sa något, frågade hur jag mådde eller om de kunde göra något. På stationen i Solna, fanns ett undantag. En liten kvinna frågade på bruten svenska ”Kan jag hjälpa till?”

Det var varma ord och jag tror att vi behöver lära av hennes exempel, att ha den lilla kvinnan som förebild. För även om hon inte kunde hjälpa mig, så betydde det mycket att någon insåg att det inte stod rätt till, att någon brydde sig. Det ger en trygghet att veta att om man blir ännu sämre, så finns det hjälp. Vi behöver mer av den tryggheten i samhället, fler som bryr sig och mer av medmänsklighet.