Drivhuset

Drivhuset av Harold Pinter är en pjäs som har spelats på KulturhusetStadsteatern, Klarascenen. Pinter, som bland annat belönats med Nobelpriset i litteratur, skrev pjäsen redan 1958 men lät den ligga fram till 80-talet. Under våren har den spelats på Stadsteatern och jag fick äntligen chansen att se pjäsen. Och det var tur eftersom det var sista föreställningen.

Det hela utspelar sig på en institution, i en okänd stad och tid. En ledare, eller snarare chef styr och just denna juldagsmorgon upptäckts två ganska grava händelser. Snart anar man vad som kan ha hänt.

Det är en mörk historia och samtidigt rolig. Det är så märklig men fungerar. Peter Andersson är briljant i huvudrollen och hela ensemblen är samspelad och bra. Jag uppskattar särskilt Henrik Norléns karaktär som både har humor och mod.

Jag är glad att jag fick chans att se pjäsen. Kanske inte kan ses som en favorit, men väldigt bra.

Gasljus

Ikväll såg jag ”Gasljus” på KulturhusetStadsteaterns lilla scen. Det var genrep inför en nypremiär, jag tror att det är en pjäserna som pandemin stoppat tidigare. Pjäsen är en thriller, otäckt bra. Den kryper sig på och är obehaglig mest hela tiden. Pjäsen är nog mest känd som film, då med Ingrid Bergman i huvudrollen. Pjäsen har alltså hängt med några år och håller än.

I centrum för berättelsen står en kvinna som bor med sin man in ett stort hus. Hon känner sig inte trygg, det är tydligt, och mår inte särskilt bra. Det ligger en oro i luften hela tiden och när hon får oväntat besök finns alla anledning att ifråga sätta vem maken egentligen är.

Pjäsen tar upp temat psykisk misshandel på ett sätt som kryper in under skinnet. Helena av Sandeberg och Henrik Norlén gör strålande insatser tillsammans med Eva Rexed och Bahador Foladi.

Tiden är vårt hem

Tiden är vårt hem” är ett drama av Lars Norén som nu sätts upp på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Eirik Stubø står för regi och har skapat en klassisk uppsättning men en enastående ensemble. Mina favoriter såsom Henrik Norlén, Magnus Krepper, Sofia Ledarp och Rebecka Hemse finns med och är väldigt bra. Jag tycker att hela ensemblen är bra och samspelad.

Det handlar om syskon och barndomsvänner som träffas på Österlen. Några bor där, andra har och är numera sommargäster. De känner varandra väl. Men allt är inte idyll, saker kommer upp till ytan och dramatiken tilltar.

Som så ofta med Norén så är det mörkt och ändå väldigt roligt, en alldeles särskild humor. Man anar vart det är på väg men ändå inte, inte allt. Pjäsen är 3 timmar och 45 minuter inkl paus. Jag rekommenderar varmt att se den och då rekommenderar jag både att äta innan och beställa något till pausen.

Jag är supernöjd med min teaterkväll.

Vem är rädd för Virginia Woolf?

Under hösten spelas ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på klara scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Redan när nyheten om att Lena Olin skulle komma och spela teater i Stockholm, satte efterfrågan igång. Det har var utsålt länge och jag har fått spana länge efter en biljett. Igår dök chansen upp och jag högg direkt. Bara att hoppa ur hemmakläderna och göra sig anständig och bege sig in till stan.

Vilken klokt drag! Pjäsen är ett relationsdrama där allt utspelar sig i ett vardagsrum en enda natt. Det är efterfest där ett par bjudit in ett yngre par. Paret, har en förhållande som bland annat innebär att de sårar varandra. Pjäsen har varit omtyckt och spelats på många teatrar sedan 1962 och 1966 kom filmen med samma namn ut med Elisabeth Taylor och Richard Burton. I stadsteaterns version är det Peter Andersson och Lena Olin som är det äldre paret och Henrik Norlén och Josefin Ljungman spelar det yngre paret. Det är fyra väldigt bra skådespelare som alla gör sina roller rättvisa. De är samspelta och det är en njutning att se.

Jag upplevde en särskild stämning i salongen. Vissa delar var väldigt roliga, andra smärtsamma att ta emot. Vi kunde skratta tillsammans åt rappa repliker men även igenkänning. Det är också en föreställning som väcker tankar och berör. När jag gick hemåt, hörde jag hur diskussionen fortsatte, även på pendeltåget hem. Det blev även stående ovationer, vilket händer men inte är så vanligt. Det är ett mycket gott betyg.

Det var tidigare utlovat att biljetter till fler företställningar skulle släppas men den informationen är borttagen. Det spekuleras i orsaken men är tydligen inget som teatern vill berätta om. Tråkigt för publiken, då många fler borde få chansen att se denna föreställning.

En fröjdefull jul

I torsdags sjöng jag julsånger. Julstämningen var maxad och på topp. Det är Kulturhuset Stadsteatern som nu sätter upp ”En fröjdefull jul”. Riktigt kul för oss i salongen.

Pjäsen är en komedi, lite fars över det hela. Scenen är fylld av tingeltangel, det är jul i varje liten del av scenen. Jag möttes redan vid dörren in i salongen av julstämningen. Över scenen hänger en skylt med texten till julsångerna. Bara att klämma i.

Det är fart i föreställningen lite fånigt och fnissigt men ned några riktigt bra skämt.

Ensemblen är jämn och välspelad. Vi ser: Henrik Norlén, Vanna Rosenberg, Anja Lundqvist, Björn Gustafson, Robin Keller, Helena Af Sandeberg, Emil Almén, Alexander Salzberger och jag gillar dem alla.

Kanske att det är lite tidigt att se den redan i oktober. Men å andra sidan, jag skrattade gott och det mår man ju bra av.

Stockholm Östra

Kallar mig hellre för konservativ än sen. Jag är inte den som är först ut att test nya tekniska prylar. Orkar inte riktigt ta tag i att lära mig teknik. Vill att det bara ska fungera. (och med det hävdar jag att man kan vara ingenjör på olika sätt).

Idag var första gången för mig som jag sett en film via min dator. Första gången jag ser ett helt program via Svt Play. Inte så imponerande kanske, men att jag satt still i 1½ timme är inte så vanligt.

Filmen som lockade heter ”Stockholm Östra”. Jag har inte sett att den gått på bio och tyvärr missade jag när den gick på tv i början av juni. Därav lyckan att hitta Svt Play, till slut! Det är en vacker film på många sätt och på Svt beskrivs den så här ”Två främlingar förenas av en olyckshändelse som tagit på deras liv och förhållanden. De möts och inleder en passionerad förbindelse, där lögner döljer en obekväm sanning. Hur kärleken än kommer till oss, är det ett brott att förneka den”. Så vacker beskrivning att jag inte kan göra annat än citera den. Huvudrollerna spelas av Mikael Persbrandt och Iben Hjejle men även Liv Mjönes och Henrik Norlén har bärande roller. Förutom vacker, är det en lugn och tung film som på flera ställen väcker visst obehag. Det är med andra ord precis en sådan dyster film som jag älskar.

Däremot ser jag ingen glädje i att se film på min lilla datorskärm. Jag lär knappast bli någon flitig besökare på Svt Play.

Hotell

Det händer inte ofta, men det händer att jag går på bio och ser en film. Och det hände igår. Jag valde att bege mig till Klarabiografen och se filmen ”Hotell” som jag inte visste så mycket om. Och jag blev väldigt positivt överraskad.

En brokig grupp personer som träffas i en terapigrupp, hittar en nytt sätt att må bra genom att ta in på hotell. De vill få vara sitt inre jag utan att vara påverkade av omvärlden och de är beredda att hitta sitt eget sätt. Det här är en lika rolig som djup berättelse om fem personer som har sina egna utmaningar och som är beredda att stötta varandra på ett innerligt sätt.

Som jag förstått det är David Dencik nominerad till guldbagge för bästa manliga biroll och både Anna Bjelkerud och Mira Eklund är guldbagge nominerade för bästa kvinnliga biroll. Lisa Langseth som står för både regi och manus har fått en guldbaggenominering för bästa manus. För mig hade gärna filmen kunnat få fler nomineringar inte minst  Alicia Vikander för en fin huvudroll och Henrik Norlén för en mjuk biroll. Alla var fantastiska och filmen känns väldigt äkta.

Jag gillade filmen mycket och jag känner att jag borde gå på bio oftare.