Mulen måndag

Efter den oerhört trista starten på dagen då jag upptäckte att flera finna saker är försvunna, så minns jag knappt vad jag gjorde under söndagen. Solskenspromenad, god mat, bokinköp betydde mycket för mig då men ack den lycka som består.

Har i alla fall kravlat mig igenom dagen utan alltförstora besvär. Lyckats ro i hamn några framgångar men för de flesta frågorna gäller att fortsätta kämpa. Det här med flyt och tur är inget jag märker av nu, bara hårt arbete som ger resultat.

Som vanligt försöker stänga ner innan åtta på måndagar för att se ”Vem bor här”. Jisses så fel ute jag var ett tag men sedan ändrade jag minna gissningar och det blev alla rätt för första gången på länge. Minsann, lite tur har jag trots allt för just den delen har inget med skicklighet att göra.

Förändring kan ta tid

I nästa vecka kommer dagen då det är tre år sedan min svägerska dog. Dödsfallet fick mig att se allvaret i ett vår tid i livet är begränsad och vikten att göra det bästa av tiden. Jo, nog visste jag redan innan men det blev ändå ett avgörande ögonblick, en ny start, att ändra inställning till livet och att göra det i praktisk handling. Det var av flera olika skäl en mycket turbulent tid och mitt i allt detta försökte jag reda ut vad som var viktigast för mig och mitt liv.

En av de praktiska handlingar som jag gjorde, som senare kom att förändra mycket i mitt liv, var att jag sökte in till universitetet. Det var något som jag inte berättade för någon annan. Utåt sett visade jag inget om mina drömmar och mina planer. Varför?, undrar jag. Kan till och med ångra mig. Det hade ju kunnat vara med stöd och bollplank, och att inte gå igenom ensam. Men av någon anledning valde jag att själv förändra mitt liv.

Kanske är det tur att jag då inte visste att livet skulle blir så mycket svårare än jag någonsin kunnat ana, under dessa år. Jag har förlorat min älskade ögonsten, den person som var allra viktigast i mitt liv, jag lämnade ett jobb som jag älskade, förlorade kollegor och i viss mån vänskap. Förlorade även den trygghet som en anställning ger.

Kanske är det för tidigt, men jag anar att jag nu tagit mig igen det mörka, klättrat över de flesta hinder och nu är på väg mot den förändring som jag önskat. Under de senaste dagarna har resultat av fler års möda börja skönjas. Bit efter bit har fallit på plats, bitar som jag jobbar för under hela denna långa tid.

Jag brukar läsa i glättiga tidningsreportage om folk som lyckas med sina förändringsresor. Det ser så lätt ut, sammanfattat i några korta rader. Antagligen kommer även jag att beskriva min förändring på det sättet någon gång i framtiden. Jag använder redan begrepp som att bitar ”faller på plats”, som om de vore en skänk från ovan. Men här på bloggen avslöjas en annan sida, att inget kommer gratis utan har krävt målmedvetenhet och hårt arbete. Just nu är jag oerhört glad att jag hållit ut och orkat kämpa.

Jag får inte veta vad min svägerska tycker om min förändring. Jag kommer heller inte få berätta för henne om vad hon har varit med om att starta. För mig visar det hur mycket vi människor kan betyda för varandra och varandras liv, hur vi kan påverka utan att veta om det och att vi kan inverka i liv även när vi själva lämnat jorden. Det är fint.