Hemlängtan

Jag har en förlamande hemlängtan. Inte fysisk förlamning, mer av handlingsförlamning. Den slog till igår. Inget känns roligt längre. Det är varmt, för varmt för att göra något vettigt. Jag ids inte göra något alls. Jag släntrar runt mellan parker och caféer, fikar och läser. Och längtar hem. Kaffet smakar inte och boken är trist. Tur att jag är ensam, så att ingen får lita av att jag surar.

Jag längtar till vardag, till sommartunna kläder och att få byta skor. Jag saknar valmöjligheterna som finns hemma. Jag saknar att få sitta i nattlinne på min balkong. Jag saknar att kunna gå ut i köket och blanda ett glas saft istället för att gå till kiosken och köpa dyrt vatten på flaska.

Nu ska jag hålla tummarna både för fotbollslandslaget och för SJ som ska köra mig hem.

Handlingsförlamade sorg

Idag skulle jag ha varit på födelsedagskalas. Min älskade ögonsten, fyller 13 år. Igår kväll fick jag meddelande om att firandet blev inställt då hans mamma blev inlagd på sjukhus. Kände i hela kroppen att detta inte var bra.

Chattade med barnets pappa under kvällen, försökte få honom att inte ge upp. Men han visste att hans fru inte hade lång tid kvar att leva. Läkarna talade om veckor, kanske dagar. Det var timmar.

Igår kväll och i natt har jag varit både orolig och orimligt ledsen. Som att man anar, kanske vet inte ändå inte vill ta till sig. När jag vaknade av beskedet om bortgång, så blev jag inte överraskad, bara väldigt ledsen och arg. Så orättvist.

Befinner mig nu i någon form av handlingsförlamade sorg. Så svårt att kunna skriva något vettigt, något tröstande till alla som delar sorgen. Så svårt att kunna göra något som lindrar. Så svårt att kunna göra något överhuvudtaget.

Jag tror att jag skriver det här, allra mest för min egen del. Att sätta ord på det orimliga. Att försöka hitta ord för en sorg som jag varit förskonad från. Att hitta sätt att ta mig ur handlingsförlamningen.