Helikopter i decembernatten

Sent igår kväll hördes en helikopter inte så långt från där jag bor. Att vi har helikopter som cirkulerar över oss, är inget ovanligt. Jag bor i ett lugnt område men det finns områden med mer oroligheter i närheten. Det som var ovanligt igår var att helikoptern tycktes stå över en sjön dvs inte där vi brukar se den och den var närmre mitt hem än vad som är vanligt. Jag kände både ljud och vibration.

När detta händer, uppstår alltid en märklig konversation i den lokala facebook-gruppen. Väldigt många är oroliga över vad kan tänkas ske, andra visar stor omtanke för dem som ev är drabbade. Några bestämmer sig för att häckla och håna, spekulera och sprida rykten. Det blir alltid trist stämning.

Det här tycker jag är en sorglig utveckling, dvs att vi inte kan ta folks oro på allvar. Vad är drivkraften till att skriva onödiga kommentarer? Även om man inte håller med, varför måste man häckla? Igår var det en kvinna som skrev saker som var helt tagna ur fantasin. När en person bad henne sluta spekulera och sprida rykten, blev hennes svar ”Andra gör ju så”. Det är ett argument som jag känner igen. Från lekskolan. Jag förväntar mig mer av en medmänniska.

Idag vet vi att det handlade om en försvunnen pojke. Grannar i det berörda området gick samman i mörka natten för att leta efter pojken och gjorde en heroisk insats. Pojken hittades vid en sjö, nedkyld och kunde tack vare räddningstjänst och grannar tas om hand. Ett liv har räddats. Och medan vissa ägnade tid åt att rädda liv, valde andra att sprida elakheter på facebook. Hur kan vi ha så olika drivkrafter i livet?