Del av sin egen historia

Häromdagen blev jag tillagd i en facebook-grupp för personer som varit aktiva i Kyrkans Ungdom, en del av Svenska Kyrkan. Tydligen är någon form av jubileum på gång. Jag, och de flesta andra i gruppen, var aktiva under 1980-talet. En gemensam grupp kan vara trevligt. En nackdel är dock att det är en nationell grupp med många medlemmar, som dessutom växer. När var och varannan person ska dela bilder från 80-talet, blir det många leenden men även många bilder. Jag drunknar i bildflödet.

Idag fick jag även en inbjudan till ett jubileum för en skola jag gått i. Skolan firar 30 års-jubileum och jag var en del av den andra årskullen i skolan. Kanske att det vore kul att återse gammal gymnasievänner. Kanske blir man betraktad som stofil av alla yngre.

Har inte tänkt så mycket på vikten av dessa sammanhang och återföreningar. Är det enbart en roliga grej? Har de ett mer meningsfullt syftet? Är det viktigt att påminnas om sin egen historia och vad man formats av? Faktum är att några av kommentarer i facebookgrupperna har dessa innebörder. Några vill gärna träffas igen, kanske att det finns en viss saknad av vissa vänner. Andra delar med sig av hur mycket de lärt sig under tiden då det begav sig och hur det format resten av livet. För visst påverkan man av det som sker under tonårstiden.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur mycket kontakt jag vill ta. Tills vidare nöjer jag mig med den digitala kontakten som facebook ger.