Lidelse

Under måndagskvällen genomled jag Guldbaggegalan på svt. Jag brukar vara ganska skeptisk till den galan då det inte görs så många filmer i Sverige under ett år. Det blir lite konstlat. Vissa år fungerar det, andra inte. Jag kan även bli förbryllad när oskolade personer får pris som bästa skådespelarinsats. Spelar kunskap och erfarenhet ingen roll? Eller är det något annat än yrkesskicklighet och kvalitet som bedöms? Jag förstår inte.

Eftersom jag är öppen för att ompröva min skepsis så valde jag att se årets gala. Men nej, jag kan inte kalla det för gala. Det blev väldigt konstigt tycker jag. Märkligt manus och alldeles för svårt att dra skämt när ingen lyssnar. Och att vinnarna kom fram bakom scenen blev också märkligt och talen blev inte heller så lyckade. Det var något med för stor lokal. Det var något med formatet som inte blev lyckat även om det säkert är så att alla gjorde sitt bästa.

Nej, det blev inte minnesvärd upplevelse.

Galor av varierande kvalitet

Har tv:n på i bakgrunden och där visas Idrottsgalan.

Kan konstatera att jag känner igen ytterst få av de stjärnor som får priser. Några känner jag till namnet på men många ansikten är helt obekanta. Jag är tydligt ur min tid.

Vidare konstaterar jag att idrottsstjärnornas tacktal är betydligt mer genomtänkta är de som vann Guldbaggar förra veckan.

Personligen är jag mer intresserad av film och skådespelare än sport och idrottsstjärnor. Men Idrottsgalan betydligt mer intressant och välregisserad än Guldbaggegalan.  Märkligt men sant.