Minnen

Idag är det en konstigt speciell dag. Det är min ögonstens födelsedag och min svägerskas dödsdag. Min ögonsten skulle fyllt 19 år om han hade levt. Det har gått 6 år sedan svägerskan dog. Det året var ju ett hemskt år på alla sätt men idag är jag mycket bättre på att hantera den här dagen.

Idag tänker jag på dem och minns dem både med mycket stor värmen. När min ögonsten föddes, kändes det fantastiskt bra, en av det bästa dagarna i mitt liv. Jag är så tacksam för de år jag gick vara en del av hans liv och han förbättrade mitt, förde mig till en ny nivå. Därför vill jag att det fortfarande ska vara en fin dag, även om saknaden gör ont.

Det är självklart märkligt att ha sorg, glädje, saknade i en och samma dag men det är ju så och då måste man hantera det. Och samtidigt hantera alla andra sjukdom som präglar nuet. Tyvärr hann jag inte till graven i dag. Brukar inte åka dit så ofta men eftersom det var på vägen hem så trodde jag att det skulle passa. Men det blev för sent så jag tänder ljus här hemma i stället. Tänder ljus och håller deras minnen levande.

Kammad

Det här är en ovanlig fredag på flera sätt. Det mest ovanliga är att jag enbart hade två möten idag. Det fanns därmed flera timmar för att förbereda, läsa på och jobba undan. Ljuvligt att få sitta ostört för en stund. Numera är de flesta av mina möten interna, men idag skulle jag delta i ett möte många personer jag inte kände. Det tog en stund innan jag kom på att fredags-casual inte var så passande så det blev lite brått att byta om till vit blus. Kavajen avstod jag men håret blev åtminstone kammat.

När kvällen var kommen kunde jag med gott samvete stänga av jobbdatorn och byta till den privata. Som vanligt inleder jag helgen med ”Spanarna i P1” och det var bra som vanligt. ”På spåret” på svt har jag också hunnit med eftersom Tomas Alfredson och Ernst Billgren är mitt favoritlag.

Känner mig kluven inför helgen. Det är min ögonstens födelsedag och på så sätt en av livets gladaste dagar dvs när han föddes. Eftersom han inte lever längre så känns det tungt men jag vill ändå vara tacksam för den tid vi fick ha honom i våra liv. Dessvärre är det även hans mammas dödsdag, vilket gör det än mer komplicerat. Det är väldigt svårt att åka till graven och faktum är att jag ”brukar” avstå. Det har bara gått några år så jag ska inte påstå att jag hittat rätt tradition än. Jag ”brukar” göra en lång vandring, alldeles själv för att ge mig tid att minnas allt det goda som jag fick tillsammans med dem. Vi får se hur det blir i morgon.

Minnen

Planen för dagen var vandring men så blev det inte. Jag sov dåligt i natt, försov mig och vaknade alldeles för sent. Jag skulle nog må bra av fysisk aktivitet men jag behöver även sömnen, så nu blev det så. Valde att ta en tur med bilen och den turen blev längre än planerat. Idag är det fyra år sedan min älskade ögonsten gick bort och ju  längre jag körde, desto mer rätt kändes det att åka till hans grav. Jag behövde det idag.

Vädret var bättre än prognosen förutspått och jag hade solsken hela färden. Åtminstone ända fram till några hundra meter före kyrkogården. Då öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Det var så kraftfullt att all sikt försvann och bilarna stannade längs vägkanten. Så kom haglet i stora, hårda kulor. Ibland undrar man ju var vädret vill säga, men det stämde i alla fall med min sinnestämning just då.

Det blev fint på graven och jag är glad att jag åkte dit. Efteråt, när solen sken upp igen, åkte jag till Strängnäs och åt den största glass jag någonsin ätit. Jag saknar min ögonsten, men jag är allra mest tacksam för att jag fick vara en del av hans korta liv och att han förgyllde mitt liv. Allt det goda vill jag fira och minnas. Han älskade banan och därför fick det bli en banan split i solskenen i hamnen.

Hemresan gick bra men jag känner i kroppen att det varit en känslomässigt tung dag med många minnen. Så får det vara, även denna typ av dagar måste får finnas, förutsatt att de inte blir för många. Ibland måste man få minnas och äta glass.

Varm, lång dag

Min lördag blev både varm och lång. Började dagen tidigt för att hinna förbereda mig inför en resa mot Närke. Skrev inköpslistor och packade ner vad jag behövde. Första stopp blev Enköping där det blev besök på bygghandel, trädgårdshandel och stormarknad. Jag söker dekorationssten för att täcka jorden på en grav men har inte hittat rätt nyas. Det gjorde jag inte i går heller, så jag fick köpa blommor och vänta med att göra om graven helt.

Hos mina föräldrar väntade kaffe på deras altan. Passade på att hjälpa dem med diverse olika ärenden i källare, garage och trädgård. Hittar mycket skoj på mina upptäcksfärder. En moster till mig kom dit, vilket jag är tveksam till men får erkänna att hon var föredömlig i att hålla avstånd och alltid vara utomhus. Det var ju så varmt så det var själklart att vara ute i skuggan.

Så var det gravvården som var huvudskälet till resan. En annan moster och hennes man hade synpunkter på gravarna jag sköter. Precis som jag misstänkte, så var kritiken rejält överdriven. Visst kunde jag fixa till men det behövdes inte alls så många nya väster som de påstod. Nu är det i alla fall jättefint och ingen kan klaga. Men den större omplanteringen för ske till hösten eller nästa vår.

Klockan hann passera 23 innan jag satte mig i bilen för att åka hem igen. Svalt och skönt i bilen och inte så mycket trafik – det är toppen. Jag har radion på hög volym och sjunger glatt med. När jag var nästan hemma, efter två timmar bakom ratten, var jag nära att köra på en hare. Jag missade vilket jag är mycket tacksam för. Jag vill inte skada något djur. Bara några minuter senare dök en grävling upp på vägen. Jag hade ingen bil bakom mig och ställde mig på bromsen så att både jag och grävlingen klarade oss.

Irritation över gravblommor

Vi är många som sitter hemma och jobbar som känner att irritationen ökar allt mer. Det kan vara småsaker som skaver. Jag försöker hålla humöret uppe men idag kände jag hur irritationen steg för en händelse som jag inte skulle reagerat över om allt vore som vanligt.

Min mamma ringde eftersom min mosters man hade hört av sig om några gravar. Han tyckte att blommorna såg för ynkliga ut. Det är inte hans gravar eller hans släktningar så jag begriper inte varför han lägger sig i vilka blommor jag väljer. Och nu när jag har extremt mycket att göra, betydligt större problem att lösa, så blir jag väldigt irriterade, nästan sur. Självklart ska det vara fint på graven men vi har olika smak och olika åsikter om hur mycket blommor som är lagom. Det hela slutade med att jag ska åka dit en dag i helgen för att kolla gravarna. 20 mil enkel resa men jag tänker att jag kan se det som en utflykt och göra stopp på vägen.

Detta har hänt tidigare. Någon gång har blommorna sett trötta ut men de allra flesta gånger har det räckt med ett lätt sommarregn så har de sett glada ut igen. Det är mest gnäll och jag vill inte ge dem anledning att gnälla.

Farfar och hans båtintresse

När jag ska göra om på min farmor och farfars grav, skulle jag vilja ha göra det personligt på något sätt. Jag tänker mig att täcka jorden med sjösten och då skulle jag kunna dekorera med något fin sak. För dem skulle det inte riktigt passa med något hjärta eller liknande så jag försöker komma på något annat fint, något de skulle ha tyckt om.

Jag frågade pappa och han började prata om när han var liten, när de hade sommarstuga och åkte i farfars snipa. Båt-temat återkom hela tiden och jag började inse att farfar haft ett antal olika båtar under olika perioder i livet. Jag har ju sett fler bilder på farmor på båtar men inte riktigt fattat att detta var ett stort intressen. Farfar pratade aldrig om båtar med mig.

Men nu minns jag att för någon månad sedan började min bror snacka om en prydnadsbåt som han skulle ha hemma eftersom den påminde honom om när han åkte båt med farfar. Jag fattade inte vad han menade, inte då. Jag har aldrig sett något båt i familjen och inte åkt båt med farfar.

Av detta har jag lärt mig att jag kan jobba vidare med någon form av marint tema till graven. Framförallt inser jag hur lite jag vet om min farmor och farfar. Jag var 15 år när farfar dog och kanske hann han inte berätta så mycket, och ville nog inte prata om det gamla. Jag, som stod farfar mycket nära, inser ju att jag bara sett några år av hans 70 åriga liv. Både spännande och lite tråkigt. Ska nog se till att gå igenom alla gamla fotalbum ytterligare en gång med pappa i sommar, så att jag får veta så mycket som möjligt.

Låt blommorna vara ifred

Har varit några dagar hos mina föräldrar och då även passat på att sköta några gravar. Jag tar hand om fyra olika gravar där jag vill att det ska se fint ut. Eftersom jag inte bor nära, så måste jag ha lättskötta planeteringar som till stor del sköter sig själva. Det går ganska bra. I år har det dock varit svårt då tiden för vårblommor varit alldeles för kort. Det är svårt att veta hur jag ska plantera.

Sedan senaste besöket, så kan jag konstatera att olika sorter plantor har växt på olika fort i den överraskande värmen. Några är redan jättestor medan andra växter på i maklig takt. Några växter har lyckats övervintra från förra året. Jag fick plantera om och byta plats på några växter. Det blir nog bra till slut och jag ska göra några ytterligare justeringar till helgen.

På en grav saknades en blomma. Det var ett hål kvar så det syntes tydligt att någon grävt upp den. Det är således knappast något djur som orsakat den skadan. Det gör mig så otroligt irriterad. Det var ingen dyr växt men jag hade planterat den eftersom min farmor gillade den blomman. Varför tar man en planta från en grav? Min uppmaning är klar: Låt blommorna få vara ifred.

 

Ljus vid gravar

När jag åkte till mina föräldrar på onsdagen, stannade jag vid mormor och morfars grav. Morfar skulle ha fyllt 90 år, om han hade levat och det uppmärksammade jag med ett ljus. Det kändes fint.

På vägen hem på söndagskvällen stannade jag vid en annan kyrkogård. Det är idag ett år sedan min svägerska dog. Även det uppmärksammar jag med ett ljus och en bukett rosor. Det känns svårt men fint.

Men det är även min ögonstens födelsedag. Han skulle ha fyllt 14 år idag om han hade levat. Men i somras rycktes han ifrån oss och det gör ont. När jag tände ljus och la en bukett rosor på graven så kändes det outhärdligt. Jag har fortfarande så svårt att acceptera, kan inte fatta varför en 13 åring ska dö ifrån oss.

Jag tycker generellt sett att det är fint med att besöka en grav, fixa med blommor och tända ljus. Det känns fint att vara där. Men igår var det bara så svårt. Att ”fira” min ögonstens födelsedag var en av de svårare stunderna under denna sorgeprocess. Vet inte varför men något att acceptera. All sorg ser olika ut. Man kan inte veta vad andra känner, inte ens vad man själv kommer att känna. Det är helt individuellt. Sorgen överraskar.