Om tårar

En kväll i ett vindskydd med en okänd människa kan leda till fina samtal. När jag satt vid en sprakande eld, vid Kyhls strandbad på Österlen förra veckan, hade jag förmånen att samtala med en dansk tjej som heter Frigg. Vandring var ett självklart tema men vi kom även in på sårbarhet. Vi talade om hur befriande det kan vara att gråta.

Vi delade en erfarenhet. När man är helt slutkörd, när all energi är slut och alla batterier tömda, men man ändå måste gå vidare – ja, då finns bara en sak att göra. Gråta. Det fungerar. Frigg berättade om hur gråten har tagit henne vidare, både i vandring och på andra resor i livet. Jag kunde berätta om en vandring för två år sedan, bara några veckor efter min ögonstens begravning. Jag minns att jag grät men jag visste inte om det var av energibrist, värk eller sorg. Det spelade ingen roll. Jag lät tårarna spruta och trampade vidare. Det gjorde fruktansvärt ont men var ändå förlösande på något sätt.

Det här tänkte jag på igår. När jag kom hem på kvällen var jag tömd på energi. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Socker är ett alternativ men jag hade inget godis hemma. Såg något sorgligt på tv, kände tårarna bränna och kände att jag hade ett val: bita ihop och byta kanal eller låta tårarna komma. Valet var mitt och det var lättande.

Vårt gemensamma ljudrum

På pendeltåget idag satt jag mitt emot en kvinna som snörvlade ljudligt. Med snörvlande menar jag att dra in snoret istället för att snyta sig. Det är ju inte ovanligt i dessa förkylningstider. Min undran är: Får man erbjuda en näsduk?

När jag själv är i samma situation, skulle jag gärna ta emot en näsduk och snyta mig. Men ändå tror jag att andra kan ta illa upp. Kan har faktiskt ingen aning om vad gällande praxis är.

På hemresan fick jag och mina medresenärer uppleva andra ljud. En person spelade antagligen något spel. Det plingade rejält. Svårt att beskriva ljudet, någon form av elektronisk fanfar för varje gång man får poäng eller liknande. Och det skedde ofta. Alla andra i vagnen vred på sig, sneglade men ingen sa något.

Så tog ett bråk över. En oerhört trött liten pojke grät och skrek. Ju mer mamman agerade, desto mer högljudd blev pojken. En sådan konflikt som inte har någon lösning. Jag led både med mamman och barnet.

Det är mycket som sker i vårt gemensamma ljudrum. Själv är jag mest tyst. Men någon dag ska jag nog erbjuda en näsduk. Måste ju testa.