Kristianstad och Åhus

I samband med min Skåneresa, bodde jag några nätter i Kristianstad. Dagarna ägnades mest åt vandring men jag såg även till att se staden. Det kanske inte är någon metropol direkt, men trevligt att strosa runt längs bilfria gågator.

Min upplevelse är att stadskärnan krympt sedan mitt senaste besök. Många butiker har stängt, inklusive min favoritbokhandel. Jag noterade att väldigt många skyltfönster var fyllda av konst, där lokala konstnärer fått/tagit chansen att visa upp sina alster. Har inte sett detta så tydligt i andra städer så det var en trevlig upptäckt. Men i övrigt tycker jag att det är tråkigt när stadslivet försvinner, det blir så trist och öde.

En solig måndag tog jag bussen till Åhus. Ville se havet och äta glass. Hade noterat att under helgen var bussarna överfulla, så jag valde en lugnare dag och fick bra plats på bussen. Åhus var litet och pittoreskt men så mycket att göra fanns inte. I hamnen hittade jag i alla fall flera glasställen och valde noga. När jag stod vid glasskylten, hälsade ett par på mig. Hann tänka att jag inte kände dem, men mannen hävdade att jag bodde på ”hans hotell”. Kunde kanske stämma men just det paret hade jag inte lagt märke till. En minut senare hör jag en stämma ropa mitt namn. På kajen står en kollega. Eftersom vi har jobbat hemifrån sedan i mars har jag inte träffat henne fysiskt sedan dess. Vilket märkligt sammanträffande att stöta på varandra i lilla Åhus.

Det blev trevliga dagar i Kristianstad och jag bodde bra på det lilla hotellet. Blev lite bekant med några andra gäster men det var inte helt lätt. Vi satt i var sin ände av ett långbord med många meter mellan oss. Fick nästan skrika för att höra varandra. På så sätt är det en märklig tid. Å andra sidan en väldigt bra tid eftersom vi var många som upptänker Sverige i sommar, och även upptäcker hur trevliga vi svenskar kan vara.

Minnen

Planen för dagen var vandring men så blev det inte. Jag sov dåligt i natt, försov mig och vaknade alldeles för sent. Jag skulle nog må bra av fysisk aktivitet men jag behöver även sömnen, så nu blev det så. Valde att ta en tur med bilen och den turen blev längre än planerat. Idag är det fyra år sedan min älskade ögonsten gick bort och ju  längre jag körde, desto mer rätt kändes det att åka till hans grav. Jag behövde det idag.

Vädret var bättre än prognosen förutspått och jag hade solsken hela färden. Åtminstone ända fram till några hundra meter före kyrkogården. Då öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Det var så kraftfullt att all sikt försvann och bilarna stannade längs vägkanten. Så kom haglet i stora, hårda kulor. Ibland undrar man ju var vädret vill säga, men det stämde i alla fall med min sinnestämning just då.

Det blev fint på graven och jag är glad att jag åkte dit. Efteråt, när solen sken upp igen, åkte jag till Strängnäs och åt den största glass jag någonsin ätit. Jag saknar min ögonsten, men jag är allra mest tacksam för att jag fick vara en del av hans korta liv och att han förgyllde mitt liv. Allt det goda vill jag fira och minnas. Han älskade banan och därför fick det bli en banan split i solskenen i hamnen.

Hemresan gick bra men jag känner i kroppen att det varit en känslomässigt tung dag med många minnen. Så får det vara, även denna typ av dagar måste får finnas, förutsatt att de inte blir för många. Ibland måste man få minnas och äta glass.

Midsommar

Midsommartiden är strålande vacker. Läser om att vi kanske kan få den varmaste midsommar på mycket länge. Känns som ett ypperligt tillfälle att ta vara på dagen, vädret och naturens prakt.

För mig är midsommar inget stort, inget som jag firar. De senaste åren har jag haft som tradition att åka ångbåt ut till Sandhamn. Det blir inte av i år då trängseln brukar vara stor.

Ska försöka leta upp ett ställe där jag kan få en glass. Ungefär så ser planen ut för dagen. Och det är jag mycket nöjd med.

Glad midsommar!

Två steg fram…

Jag har ofta känslan av att jag tar två steg framåt och ett litet steg tillbaka och sedan två steg framåt igen. Det tillhör livet på något sätt – att det aldrig flyter fram utan hinder. Men det finns även tillfällen då det känns som att man tar ett steg fram och ramlar två tillbaka innan man kan ta sats igen. De senaste dagarna har varit fyllda av sådana tillfällen. Nu har jag bestämt mig för att vila resten av kvällen, ta ledigt under lördagen och ta ny sats först på söndag. Så får det bli.

Radio och glass är receptet på min lugna fredagskväll. Jag vill använda hjärnan så lite som möjligt och låta tankarna vila. Till och med låta fingrar och tangentbord få vila sig en stund.

 

Små och stora glädjeämnen

Nu är det tydligen full fart i Sverige igen. Som arbetssökande märkare jag det genom fler annonser, fler som svarare när jag ringer och fler som ringer, intervjuar mig och kallar till möten. Det känns kul att det är full fart igen. Vardag kan vara fint!

När jag under eftermiddagen gick mot tåget, stod som vanligen en rad bilar och väntade på resenärer som ville ha skjuts hem. En liten blå bli skiljde sig från mängden. En äldre kvinna hade troligen glömt hörapparaten hemma för stereon var på högsta volym och Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön” ljöd över området. Hon hade låten på repeat. Alla som passerade sprack upp i ett leende. Så underbart att se den lilla damen som diggade musik och bjöd hela området på en gammal dänga.

Jag åkte till Årsta för att lyssna på KulturhusetStadsteaterns internationella författarscen där Jessica Gedin samtalade med den irländska författaren Emelie Pine om hennes bok ”Allt jag inte kan säga”. Jag var där i god tid, köpte mig en glass och satt på en bänk i solskenet på det lilla torget. Jag var inte ensam om detta val. Vanligen är det vin på barer som lockar litteraturpubliken men idag var vi många som ville ha enkelheten och njuta av sensommarvärmen. Så underbart!

När jag satt och lyssnade till Pine tog jag upp telefonen och försökte ta några bilder (blev dock för suddigt). Samtidigt noterade jag ett antal missade samtal och meddelanden, vilket gjorde mig lite orolig. När författarsamtalet var över skyndade jag ut för att ringa mina föräldrar som sökt mig. Mamma var exalterad! De hade besök av två systrar från Minnesota. Deras farfar hade bott i ”vårt” hus under tidigt 1900-tal och ville se hur han bott. De hade bilder med sig. Nu har kvinnorna mejlat mig eftersom min pappa knappt kan engelska och min mamma inte alls. Jag vet inte hur de har gjort sig förstådda men det var tydligen väldigt trevligt! Det här är jätteintressant tycker jag. Det är inte första gången det händer, folk med foton har ringt på tidigare. Det är ett gammalt hus med spännande historia och många varma minnen. Min pappa har forskat en del och jag känner att jag ska ta vid det arbetet och passa på innan det blir försent att kunna fråga honom.

Jag är så glad att en dag kan innehålla så många stora och små glädjeämnen. Och då har jag ju inte skrivit om själva författarsamtalet, det som skulle vara dagens höjdpunkt. Det får bli ett eget inlägg.

Glass och tvättmaskin

Vaknade feberfri och det är en stor lycka. Tänkte att det betyder att jag är frisk men krafterna var definitivt inte tillbaka. Känner mig fortfarande svag och med värk i kroppen men förstås inte lika illa som fredags och lördags.

Beslutade mig ändå för att åka köpa en glass för att kyla ner mig även på insidan. Behöver även handla hem lite mat. Jag trodde att jag skulle bli piggare men det blev snarare tvärt om. Bara att åka hem igen och sova.

Jag har fått lite regn men det flesta regnskurar har lyckats undvika mitt område. Det har varit så nära att jag kunnat ana regnet men ändå har regnet missat mitt hus. Dock, det känns stor skillnad. Under dagen var det tryckande varmt men senare betydligt friskare luft. Nu hoppas jag verkligen på mer regn i veckan som kommer.

Tills vidare får jag fortsätta med det som är viktigast: få i mig vätska och försöka behålla den. Nästa prioritering är att tvätta. Tänker på när jag var liten och mamma bytte lakan i säng när jag var sjuk. Nu inser jag ju hur mycket tvätt jag kan alstra i sjuksängen. Tur att tvättmaskinen är uppfunnen.

Fjärde dagen

Fjärde dagen utan kaffe. Måtte jag slippa en femte.

När jag är riktigt sjuk, slutar jag dricka kaffe. Det händer inte ofta. Bästa tecknet på att jag är på bättringsvägen är när kaffesuget kommer tillbaka. Nu väntar jag. Och väntar.

Febern har gått ner men jag mår fortfarande pyrt. Inte nådigt så svag man kan bli av feber, värk och värme. Jag gör mitt yttersta för att få i mig vätska men det är inte lätt. Och att dessutom få behålla vätskan är en lika stor utmaning. Jag lyckas inte tillräckligt bra. Jag måste dricka mer.

Så tills vidare lever jag på vatten och saft. Och drömmer att kaffesuget ska komma tillbaka. Samtidigt tänker att jag ska äta en glass idag. Glass borde vara bästa medicinen att bli frisk.

Ledighetsglass

Glass är fantastiskt gott men ändå något som jag sällan äter. Jag har svårt att unnar mig och när jag gör det, chockas jag av priset för en glass. Jag lider med alla familjer med glassugna barn. Vågar inte tänka på hur stor del av semesterkassan som går åt till glass.

När jag kom till Helsingborg i lördags, var jag snabbt nere vid strandpromenaden. Jag köpte mig en glass och satt på en mur och såg ut över Öresund. Det var ren njutning. Så avkopplande och härligt. Glassen manifesterade ledighet och början på en rad av sköna dagar. Det var en alldeles vanlig mjukglass som var smakade semester.

I tisdags när jag gått runt ön Ven, avslutade jag med Hven-glass. Det sägs var glass som tillverkas på Ven på ekologisk grädde. Den var fantastiskt god även om jag saknade mer inhemska smaker. Jag valde tre kulor: vanilj, kokos och papaya. Såg varken kokospalmer eller papaya-träd under promenaden. Som jag minns det från mitt förra besök fanns mer närliggande smaker som björnbär och hallon. Det hade jag uppskattat denna gång. Oavsett preferens på smaker så gav glassen en hög grad av välbefinnande. Glassen är något jag förtjänat, längtat efter och något som jag inte vet när jag får nästa gång.

För mig är varje glasstund speciell och det gör njutningen stor. Den här veckan är det dock för varmt för att hinna fota mina goda glassar. Jag måste ju äta innan de smälter.

Gamla mynt ger munterhet

Förra veckan samtalade jag med en man som visade sig vara finansman. Vad jag förstår har han gott renommé även om han inte längre har vd-positioner i bankvärlden. Vi kom bland annat att prata om det problem människor upplever med att växla in mynt innan det blir för gamla.

Mannens tydliga råd var: Konsumera.
Ja, tänkte jag, han är ju kompetent så jag kanske borde lyssna. Så det gör jag. Jag har sorterat ut mynten som jag har lättillgängliga i handväskan. Perfekt för små köp som gör mig glad. En glass i vårsolen, som exempel.

Glass

IMG_5250Är ingen överdriven glassälskare, det är gott men jag tycker ofta att det är alldeles för dyrt med glass. Upplevelsen är inte värd pengarna. Men några glassar unnar jag mig varje år. Då är det riktigt gott.

Numera finns det så många olika glasstillverkare. Även lokala och det är just hos dem som jag alltid måste smaka. Det är inte ens så att jag alltid kollar ingredienserna – är det lokalproducerat vill jag testa. Jag tänker att jag kanske inte får chansen igen. Att jag måste ta chansen när den finns.

Så är det egentligen med ganska mycket, jag testar gärna lokala varianter av marmelader, bakverk, senap, oljor, kryddor och annat gott. Skillnaden är dock att dessa godsaker kan jag motstå, jag tittar men köper inte alltid.

När det gäller glass – finns inget nej tack. En glass går alltid ner.