Händelserikt och insiktsfullt

Helgen har i sitt lugna sinne ändå innehållit en del uppståndelse som tål att fundera vidare på. Allt började redan på fredagen då min mamma ringde och berättade om ett fasligt äventyr där mina föräldrarnas bil gått sönder. De ville låna min bil vilket jag inte kunde säga nej till. De är gamla och beroende av bil för att ta sig till affär, apotek och vård och jag känner att de blir väldigt oroliga utan bil. Eftersom jag bor ca 20 mil bort hälsar jag inte på så himla ofta, men just denna helg skulle ändå åka till dem.

Efter att ha köpt tågbiljett hem, packat om till lättare pack och tömt bilen på det jag behöver, så körde jag hem till mina föräldrar. Ingen stress så jag kom fram på eftermiddagen. Min mamma och jag hann besöka några kyrkogårdar innan den blev kväll. Söndagen var lika lugn; ännu fler kyrkogårdar, hjälpa mamma att handla mat och därefter bjuda henne på ett försenat morsdagsfika. Pappa var hemma hela tiden.

På söndagskvällen blev min pappa alt mer konstig. Det hela eskalerade i att han först dundrade in i en vägg och välte en piedestal med blommor, därefter lyckades ramla rejält. Först fattade vi inte var han tagit vägen, sedan upptäckte vi honom ute på en altan, där han hamnar med huvudet i betonggolvet då han missat två rejäla trappsteg. Det tog sin stund att lunga ner både honom och mamma och sedan få upp pappa igen och tillbaka till sängen.

Efter 45 minuter i telefonkö, lyckades mina föräldrar komma i kontakt med vården som tyckte ambulans och akuten var nödvändigt. De vill undersöka skadorna och kolla så att inget mer allvarligt var i antågande (propp, stroke eller liknande). Klockan hann passera 01.00 innan ambulansens kom och därefter tog undersökningar vid. Mamma följde med pappa in till sjukhuset medan jag släckte ner huset och kröp till kojs. Då var klockan 02.00.

Vid femtiden på morgonen ringde föräldrarna och ville bli hämnade. Inget allvarligt hade upptäckts. Fler prover väntar men pappa kan vara hemma. Måndagen, nationaldagen, blev således en ganska gäspig dag men eftersom det var mammas födelsedag så fick jag ändå fixa med hennes kalas. Alla nöjda och glada.

På tåget, när jag slappnade av, så blev jag så oändligt trött. Kanske inte så mycket av händelserna i sig, mer av insikten att mina föräldrar behöver hjälp och att jag måste ta hand om den mer, ge mer av min tid, än tidigare.

Det är något jag har att fundera på. Hur ska allt lösas, rent praktiskt? Vad kan jag göra och vilken hjälp kan jag få av andra? Nåväl, det lär ju lösa sig.