Promenad på Järvafältet

En tvåtimmarspromenad på Järvafältet, blev ett skönt avbrott i dagens pluggande. Järvafältet är ett naturreservat med många stigar och vägar att välja mellan. Det finns några gårdar och gott om hagar med djur. På vägarna möter man många cyklister, joggare och hästar med ryttare. Idag hade jag främst tre ämnen som mina tankar cirkulerade kring: vatten, ljud och varg.

Hela naturen tycks vara vattenmättad. Marken, träden, alla staket, skyltar och allt annat tycks att dragit till sig all höstens fukt. Det är en enorm skillnad mot i somras då allt var torrt. Vissa platser är grönare nu än i somras. Det känns märkligt. Och än mer regn kom idag och la sig ovanpå alla väta. Det blir lerigt och tungt.

Att alla lövträd tappar sin blad gör att det är grått och det gör även inget skyddar mot ljud. Järvafältet har angränsningar både mot E4:an och E18 som både har en ökande trafik. Söndagstrafiken är inte längre lugn. Den hörs. Sommartid dämpar naturen men så här års för kylan med sig ljuden över fälten. Det är ett bakgrundsljud som man inte kommer undan.

Innan jag gick ut, läste jag på Facebook att en kvinna sett en varg lite norr om det område jag gick i. Det lär finnas en varg där men syns inte till så ofta. Jag försöker dock hålla ögonen öppna men idag såg jag ingen. Inga andra vilda djur heller (med undantag av en koltrast). De kor som stod i hagar, stod tätt ihop och tjurade i regnet. Ingen ville komma fram och hälsa. Inte ens grisarna ville komma fram till staketet utan lågt och tryckte under tak. Djuren är vana vid besök och barn, men idag brydde de sig inte alls om mig.

Jag fick skynda på stegen. Mörkret faller snabbt och kommer allt tidigare. Jag trodde att jag hade god marginal men bara en halvtimme efter slutförd runda, sänkte sig mörkret. Behöver nog ta med pannlampa nästa gång.

Inget av djuren ville hälsa och de flesta vände rumpan mot fotografen.

Kylande vindar

Jag minns att jag ofta tänkt att jag inte är en havsmänniska. Jag vill inte bo vid havet. Men å andra sidan gör jag en del resor till havet, till skärgården och har trivts bra med det. Tänk om jag haft fel. Jag kanske trivs mer vid havet än jag trott.

De senaste dagarna med långpromenader längs havet, har dock fått minnet att klarna. Det är, förutom oljudet som havet ger, de kalla havsvindarna som jag inte gillar. Jag är uppvuxen i inlandet och jag minns så väl hur mycket jag frös den första vintern som jag bodde vid havet. Sedan dess har jag frusit många vintrar. Det tycker jag inte om. Och det är en grundläggande anledning till att jag inte vill bo vid havet.

Kyla i sig kan jag nog klara. Jag är en ullmänniska. Jag har ulltröjor, ullsjalar, ullsockor, ullvantar, ullkappor, ullmössor mm. Det värmer gott i torr kyla. Men med fukten som havet ger så blir det inte bra. Dessutom är kalla havsvindar något som blåser igenom mina kläder och når ända i till skelettet. Fy.

Så, nu har jag blivit påmind om detta. Inga mer drömmar om att bo vid havet