Lugn resdag

Vaknade på hotellet på måndagsmorgonen och skyndade till frukost. Numera är det olika frukosttider för att minska trängseln. Det är gott att få komma till ett uppdukat bord. Men det var tidigt och efterfrukost behövde jag vila. Värmen tar på mig och jag mår inte bra i sommarhettan.

Det blev en lugn dag där jag satt och läste i Malmös parker. Provade flera platser och alla var lika bra. När kaffesuget tilltog gick jag mot centrum för något av mina favoritkaféer, jag har många i Malmö. Ibland är det kaffet som lockar, ibland vill jag har något gott till. Det är bara att välja. Det blev en lång och lugn dag då tåget inte gick förrän senare på kvällen.

Resan hem gick bra och innehöll enbart två spänningsmoment. Min telefon la av, där jag hade biljett och annan information. Inte så bra. Tycktes mig minnas min plats, gick dit och försökte ladda telefonen. Det gick inte alls, testade på fler platser, och med olika laddare men ingen el fanns. Efter en tid var det fler som upptäckte samma bekymmer, det var alltså tåget, inte telefonen, som var problemet och en duktig tågvärd kunde lösa problemen. Någonstans i Småland började telefonen laddas och jag kom åt all information igen.

Tåget blev av någon anledning försenad. Det var inget jag tänkt på men jag insåg att pendeltåget som ska ta mig den sista biten hem inte går hela natten. Om tåget blir mer försenat kommer jag inte hem. Det blev att hålla kolla på tider (tur att telefonen fungerade igen) och sedan springa från tåget till pendeltåget. Jag hann och kom hem tryggt och säkert.

Mer spänning än så bjöd inte resan men jag hann i alla fall lyssna på några fler sommarpratare.

Högmod före fall

Flitig som en myra tog jag min an dagens göromål. Betade av den ena uppgiften efter den andra och fick lite tid över inför eftermiddagens webbinarium, som jag ville delta i. Det är möjligt att titta när som helt men en fördel i att delta i livesändningar är att man kan ställa frågor och chatta. Satt en stund på balkongen och läste. När det var dags för webben loggade jag in och insåg direkt att jag var en timme sen. Pinsamt illa av mig att missa tiden men det är ju tyvärr sådant som händer ibland. I min iver att försöka vända motgångar till framgång, tänkte jag mig en promenad. Hann nästan inte tänka klart innan det började regna. Jag känner att universum utmanar mig och mitt positiva angreppsätt. Jag antar utmaningen. Bara att byta om och ge mig ut igen. Det här ska bli en bra dag!

Ursäkter jag inte hört tidigare

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta och det gäller i högsta grad de skolgrupparbeten som jag genomlider. Jag har tänkt att det nog inte kan bli värre men tydligen kan vissa personer överträffa det mesta.

Igår hade vi möte, i en grupp på tre. Vi har en deadline nästa veckan. Men vi var bara två som deltog och gjorde vad vi kunde för att få tag i nummer 3. Efter ett tag fick vi kontakt och fick svaret: ”Jag är på AW och kan inte vara med”. Nähä. Vi andra blev först tysta och valde sedan att börja skratta. Ingen av oss har i våra långa karriärer hört den ursäkten tidigare. Person nummer 3 vill dessutom att vi ska vara klara tidigt eftersom hen ska resa bort. Men när vi försökte hitta nya mötestider fick vi nej på den ena efter den andra förslaget. Hen kan inte vardagar då hen jobbar, tydligen inte kvällstid heller, helgen går bra dock ej för tidigt på morgonen (10.00 är alldeles för tidigt), ej heller över lunch då hen äter mat. Tack och lov var min andra gruppkompis tålig och lyckades till slut hitta en tid. Puh.

Jag och den andra närvarande personen bestämde oss för att slutföra och vårt bästa. Om nummer 3 behagar bidra till arbetet eller ej, ids vi inte bry oss om. Vi kan ställa upp på mycket men vi tänker inte offra våra betyg. Samtidigt känner jag en mycket stor tacksamhet över alla kollegor och medarbete som jag haft genom åren, som alltid ställt upp på gott samarbete.

Butter tågresenär

Idag var jag på möte på annan ort och valde mellan bil och tåg som färdmedel. Jag valde tåget. Jag valde fel.

Förseningarna började redan efter 10 minuters resa då vi helt plötsligt stod still. Tiden gick och efter ett tag rullade vi vidare. När jag skulle gå av, för att byta tåg, fick jag veta att vi var så försenade att det tåg jag skulle åka med, redan gått. Jag gick rådet att ta nästa tåg. Däremot, det här med tydlig information och kanske en ursäkt, var tydligen inte aktuellt. Däremot fick jag själv be om ursäkt för sen ankomst.

Hemresan gick visserligen i tid, däremot fanns enbart ett halvt tåg och trängseln var enorm. Platsnummer stämde inte och det blev först till kvarn för att få en sittplats. Människor och packning, precis överallt.

Nästa gång kommer jag att ta bilen.

Sen ankomst

Att respektera varandras tid är något som ofta kommer upp i våra bloggar och diskussioner. Ingen gillar att komma försent men möjligen ser vi olika på allvarhetsgraden i företeelsen, vi är olika tolerant kring orsaker till förseningen. Om det nu är möjligt att generalisera.

Idag har jag följt prinsdopet via tv och media. Jag har studera hur gäster anlände, hur de blev fotograferade och klev upp för trappan och in i kyrkan. Och hur en gäst kom alldeles för sent och bröt mot etiketten med dunder och brak i direktsändning.

Jag mår nästa dåligt varje gång jag ser det. Klippet sprids. Fy så jag skulle skämmas. Vet faktiskt inte hur jag skulle hantera det.
– Är det egentligen någon skillnad mellan olika förseningar?
– Om någon bryter mot etiketten, ska man då verkligen fortsätta att sprida det? Eller är även det ett etikettbrott?
– Vad gör man om när det mest pinsamma händer?

Jag ska sova på saken.

 

Stressig dag är slut

Vissa fredagar är det extra skönt att få landa hemma i soffan. Ikväll är en sådan. Det har varit en hektisk vecka, på sätt och vis stressig pga många aktiviteter men inte alls otrevligt mån något sätt. Ingen oro, bara tidsbrist. Möjligen med undantag för idag.

Vaknade tidigt, åt en god frukost gjorde mig fin i ny klänning och gick till pendeltåget. Hade en viktig tid att passa och tyckte att jag hade en rimlig tidsmarginal. Nästan framme blev det dock stopp mellan två stationer. Minuterna gick. Efter en stressig väntan bestämde sig tåget för att backa för att sedan byta spår. Det tog tid och jag förlorade mer än allt av framförhållning jag behövde. En nödvändig snabbvisit på jobbet för att hämta den utrustning jag lovat att leverera, sedan vidare. Eftersom jag jobbar i city förutsatte jag att det fanns gott om taxibilar som kunde ta mig till rätt plats. Jag var för stressad för att boka och det brukar ju lösa sig. Men inte idag. Lyckades ta mig ombord på en buss och sprang sedan sista biten till mitt mål. Kom fram sent, röd, svettig och med två grymma skavsår då mina nya vårskor inte gillade språngmarschen.

Efter denna morgon var det skönt att pusta ut. Lite sur att jag missat morgonkaffet och ännu surare blev jag när jag skulle fotografera och insåg att batteriet i kameran var slut. Puh. Men förmiddagen blev trevlig och jag var nöjd när jag sedan skyndade tillbaka till jobbet igen. Tyvärr fanns inte tid för lunch så det fick bli skorpor och riskakor till kaffet.

Det var knappt att jag hann stänga ytterdörren innan jag var i kylskåpet och letade efter något ätbart. Och när jag sedan satte ner rumpan i soffan insåg jag hur trött jag är, hur ont skavsåren gör och hur otroligt gott det är att koppla av med en kopp kaffe. Nu sitter jag kvar. Kan möjligen lägga mig på soffan. Men jag tänker inte göra något mer idag. Ingenting. Jag har landat.

Göra gott

Det blev en stressig morgon. Jag gick hemifrån någon minut senare än planerat, fick skrapa bilrutor och blev ytterligare lite sen. Sedan var trafiken segare en seg. Ringlade köer som inte alls följde min tidsplan. Förseningen blev större och större. Väl framme var min tänkta parkering fylld och stängd, och jag fick leta annan parkeringsplats. Och med hög puls sprang jag in på flygplatsen. Att vara sen brukar jag kunna hantera, men att missa ett flyg, vill jag absolut inte göra.

Incheckningen gick bra och med undantag för en ovanligt gnällig tant i säkerhetskontrollen, började jag åter knappa in på min tidsplan. Sedan var det bara att springa. Jag var, förstås, i fel ände av terminalen så det blev en språngmarsch som kan räknas som dagens motion. Och jag hann! Svettig och andfådd nådde jag gaten och när jag satt i flygplans stolen var pulsen äntligen normal igen.

Det var även i den stolen jag kom att tänka på ett löfte jag gav mig själv under morgonen. När jag satt i bilen med insikten att det krävs ett stort mått av tur för att hinna med planet, lovade jag mig själv att känna tacksamhet om turen blev sann. Jag lovade att bekänna min tacksamhet och manifestera den genom att ge något till någon behövande.

Så nu sitter jag och letar lämplig organisation att skänka pengar till. Något som gör nytta. För ett löfte till mig själv, det måste jag självklart hålla. Tacksamheten är stor och varm.