Värdskap

Idag har jag varit värd på mitt jobb. Vi har börjat välkomna tillbaka medarbetare till kontoret under kontrollerade former. Vi får vara max 30% dvs i den del av huset där jag sitter, i ett storrum med nästan 100 personer normalt sett, får vi var max 28 personer. Vi har vägledningar om hur man håller avstånd, gott om handsprit och desinfekteringsmedel/trasor för att torka av skrivbord och utrustning. Vi uppmuntrar medarbetar att komma till kontoret litet då och då och har ett schema där man frivilligt kan fylla i när man planerar att vara närvarande.

Och så har vi värdar. Det är vi chefer som delar på värdskapet och idag var det min dag. Jag gick runt, kollade läget, svarade på frågor och fanns tillgänglig och det skulle bli trångt någonstans. Redo att agera och ta beslut! Nu var det ingen överhängande risk. När jag kom i morse var vi fyra personer, under förmiddagen två till och under resten av dagen kom och gick några personer. Många satt, en och en, i konferensrum. Det var med andra ord mycket lätt att vara värd, det fanns inget att göra. Men väldigt trevligt att hälsa på alla med två meters avstånd. Det skapar gemenskap.

Nu kommer det att dröja några veckor till nästa gång. Vi är många som delar på värdskapet. Däremot behöver jag åka in till kontoret nästan varje dag. Jag har bl.a. nyanställda att ta hand om där jag behöver kunna ge vägledning, få tekniken att fungera och visa runt i lokalerna. Just nu när jag behöver jobba långa dagar, hade det varit skönt att slippa resorna. Men det få vänta några veckor.

Segt

Sitter insvept i en filt och försöker låta blir att tycka synd om mig själv. Febern är inte lika hög idag men märkbar. Huvudet spränger vilket gör att jag tappar ork och lust. Sitter mest och blundar. Det är segt.

Som chef vill jag vara en god förebild. Jag ser det som självklart att mina medarbetare ska vara hemma och kurera sig när det är sjuka och inte jobba. Ändå sitter jag själv med telefonen och hanterar akutärenden. Känner mig usel som förebild och människa. Samtidigt går utvecklingen mot ett samhälle där jobb och fritid blandas allt mer. Nya tekniska lösningar gör att man kan jobba på olika sätt, flera väljer att jobba hemma ibland för att minska restid, andra älskar den nya flexibiliteten. Det finns för- och nackdelar med allt. Just nu är jag mest oroligt för att vara otydlig i mina svar, nu när hjärnan är feberseg.

Råkade hitta ett gammalt nyckelkort i ett bortglömt tygfodral som låg i en väska. De var från något hotell som jag bott på. På baksidan fanns ord nedklottrade, ett utkast till en dikt. Inte alls så dum, behöver bara putsa lite på den. Tänker på hur många okända mästerverk som ligger och skräpar i byrålådor, handväskor och anteckningsblock. Så mycket som aldrig blir utgivet.

Ghalia som förebild

Såg ett inslag i något Svt-program om en kvinna som heter Ghalia. Ghalia kom till Sverige för ca 2 ½ år sedan. Hon kom från Syrien där hon var hemmafru. Nu utbildar hon sig till gräv- och lastmaskinförare. Arbetsgivarna behöver arbetskraft och Ghalia kan ses som en pionjär som tar sig an yrket. Vilken förebild! En win-win-situation för alla parter.

Det fick mig att tänka på sopstrejken som vi upplevde i somras. Sopåkare är ett hyfsat välavlönat jobb och numera inte är så tungt som det en gång var. Det finns många hjälpmedel. Däremot är det inte alla som vill ha den typen av jobb, vilket ger en viss brist vid rekryteringar. Som jag upplever det, nyttjar sopåkarna just den bristen och driver sina krav.

Vad skulle hända om fler starka kvinnor, ger sig in i sopbranschen och utmanar dagens situation?  Får vi fler kvinnor med schysst lön? Eller skulle lön och andra villkor anpassas? Kan förebilder som Ghalia, röra om i grytan?

I denna text använder jag ordet sopåkare, i brist på annat. Som jag ser det, är det en viktig del av vårt arbete med hållbarhet, återvinning, miljö, cirkulärt ekonomi mm så jag ser att det är ett viktigt yrke även i framtiden.

Dålig förebild

Åh, vad jag ville bita mig i tungan idag. Känner mig som en dålig förebild.

Under eftermiddagen hade jag ett skype-möte med en kurskamrat. Tjejen är 21 år och otroligt energisk och driven. Hon har flera jobb, har redan en examen och är engagerad i allt möjligt. Hon är alltid på språng, närhelst man pratar med henne, och jag upplever henne som väldigt effektiv.

Så berättar hon att hon ska iväg för att hälsa på en valp. Vi pratar lite om valpen, hur gulligt det är med djur mm. Så råkar jag fråga hur hon hinner med allt och nu även ett djur. I all välmening. Men…

… tänk om jag istället för en fråga, gjort det som ett påstående. Säga att jag beundrar henne för att hon fixar ännu mer jobb. Det är ju så jag känner, men ändå råkade jag ställa det som en fråga.

Känner mig som en gammal tant. En surtant som anar problem bakom varje hörn. Åh, så jag ångrar min fråga.

Att dela med sig av visdom

”Det viktigaste är att du är dig själv trogen”. Så sa en kollega till mig för många år sedan. Och det är ord som jag har burit med mig och som jag fortfarande tänker på.

Kvinnan var en kollega till mig. Jag var 28 år och hon var antagligen en bit över 40 år, kanske i samma ålder som jag är idag. Vi hade få arbetsuppgifter tillsammans, fikade aldrig ihop men vid några få tillfällen hade jag anledning att gå till henne för att stämma av några saker.

Vid ett av detta enstaka tillfällen började vi prata. Det blev ett viktigt och djupt samtal och av någon anledning kom vi in på att jag stod inför en skilsmässa. Med sitt lugn och klokskap sa hon att jag måste vara mig själv trogen.

Orden och samtalet minns jag väl. Jag minns var vi satt. Men jag minns inte hennes namn, vi kände ju knappt varandra. Nu i efterhand är jag väldigt tacksam att hon tog sig tid, att hon delade med sig av sin visdom och att hon brydde sig. Det betydde mycket då och det har haft betydelse sedan dess.

Nu tänker jag på hur jag själv agerar. Kan jag ge lika fina ord till någon annan? Hur kan jag visa att jag bryr mig om andra? Hur vill jag dela med mig av min visdom? Jag tror att man varken kan eller ska planera detta. Det handlar om sitt sätt att leva och vara. Helt plötsligt dyker chansen upp, och då måste jag ha förmågan att ta den. Det handlar om att vara reflekterande och samla sin visdom och att vara öppen och dela vid rätt tillfälle.

IMG_0018(1)

Förebilder

Temat för dagens retreat för ”Förebilder”. Ledaren läste några ord, delade några reflektioner. Och jag höll med.

Det finns många förebilder, de finns runt omkring oss. Vi låter våra förebilder inspirera oss. Få av oss har en enda förebild. Det är sidor av en person som vi vill efterlikna, och andra sidor som finns hos andra personer. Vissa personer hantera situationer på ett sätt som vi gärna vill inspireras av.

Var och en av oss är unik och jag tror att det är grunden till att vi behöver hitta vår alldeles egna kombination av förebilder. Vi ska inte bli någon annan.

Kom på mig själv med att jag har för få förebilder, kanske just eftersom frågan ofta ställs om vem som är den största förebilden. Nej, det finns ingen största för mig, det finns väldigt många som tillsammans ger mig massor av inspiration.

För mig finns en annan, minst lika stor fråga: Hur kan jag vara en förebild för andra? Hur kan jag ge, som andra har gett mig?

En beundransvärd kvinna

Ikväll var jag på ett alldeles vanligt jympapass på basnivå, hos Friskis & Svettis Kungsholmen. Ett ovanligt bra och roligt pass, visade det sig, vilket känns i mina muskler. Ser fram emot en grym träningsvärk.

En av mina medmotionärer var en inte helt okänd kvinna. Hon är bokförläggare, ingen megakändis men definitiv igenkänd av många. Hon är en kvinna jag beundrar. Det började med ett seminarium för mer än 20 år sedan. Jag lyssnade och minns mycket av det hon sa. Och jag tänker på hennes ord. De har betytt mycket för mig. Hon inspirerade mig och det gör hon fortfarande.

Men det vågade jag inte gå fram och säga till kvinna. Fattar inte varför. Jag brukar inte attackera mina medmotionärer men visst händer det att vi talas vid. Nu ångrar jag mig. Jag tror inte att hon skulle ta illa vid sig om jag berättar att hon är en av mina förebilder.

Just nu går tanke att jag faktiskt borde skriva ett brev till henne. Så får det bli. Om hon svarar, ska jag skriva mer om henne. Och hennes namn.