Förändring

Härom dagen när jag satt och pluggade på biblioteket, slog det mig att denna fria tid snart är över. Jag är redan igång med förstudie till examensarbete, från april och framåt är det uteslutande exjobb, där jag kommer att behöva vara mycket tid på företaget som tagit emot mig. Igår var jag och hämtade dator, telefon, inloggning mm. Det som jag stävat efter så länge, ligger så nära nu.

Om bara några månader väntar arbetssökande eller jobb. Jo, visst söker jag redan nu men när skola är slut det en realitet att byter sysselsättningsform. Det jag drömt om ligger bara månader bort.

Känner att det här är sista chansen att ta vara på den här mycket speciella tiden i mitt liv. Dock, jag har precis lämnat in en projektplan för förstudie som visar att det är mer än fullt upp fram till april, och sedan blir det ännu mer att göra. Mina fina planer om helgutflykter finns det inget utrymme för. Det handlar mer om att ta hand om mig och se till att hålla mig frisk.

Stil

I förra veckan såg jag en tröja på rea som såg skönt ut. En gosig tröja att värma sig i nu när det är kallgrader. Snart slogs jag dock av tanken att den var mer fritid än representation. Under de senaste åren har jag ju suttit hemma och pluggat och inte behövt tänka på vad andra tycker om min klädsel. Det har inneburit slitna jeans, bekväm skjorta och en kofta eller tröja när vädret krävt det. Det är en stil som jag absolut inte gick klädd i på jobbet. Där var jag mer av en klänningstjej. Nej, någon tröja blev det inte, inte denna gång.

Eftersom vårterminens exjobb sker för ett företag, kommer jag att vara där och träffa en hel del nya människor. Klänning är helt fel men visst finns det annat i garderoben som passar. Men det här har fått igång tankar på vilken stil som är jag. Eller rättare sagt, vilken stil är jag efter den förändring som jag jobbat med under de senaste åren?

Jag har inte svaret men det ska jag ta reda på. Det finns mycket i garderoben som jag gillar, kanske kan kombinera på ett nytt sätt men det finns även en hel del som jag inte trivts i och sådant som inte längre känns rätt. Kanske är det tid att våga testa något nytt?

Förändring kan ta tid

I nästa vecka kommer dagen då det är tre år sedan min svägerska dog. Dödsfallet fick mig att se allvaret i ett vår tid i livet är begränsad och vikten att göra det bästa av tiden. Jo, nog visste jag redan innan men det blev ändå ett avgörande ögonblick, en ny start, att ändra inställning till livet och att göra det i praktisk handling. Det var av flera olika skäl en mycket turbulent tid och mitt i allt detta försökte jag reda ut vad som var viktigast för mig och mitt liv.

En av de praktiska handlingar som jag gjorde, som senare kom att förändra mycket i mitt liv, var att jag sökte in till universitetet. Det var något som jag inte berättade för någon annan. Utåt sett visade jag inget om mina drömmar och mina planer. Varför?, undrar jag. Kan till och med ångra mig. Det hade ju kunnat vara med stöd och bollplank, och att inte gå igenom ensam. Men av någon anledning valde jag att själv förändra mitt liv.

Kanske är det tur att jag då inte visste att livet skulle blir så mycket svårare än jag någonsin kunnat ana, under dessa år. Jag har förlorat min älskade ögonsten, den person som var allra viktigast i mitt liv, jag lämnade ett jobb som jag älskade, förlorade kollegor och i viss mån vänskap. Förlorade även den trygghet som en anställning ger.

Kanske är det för tidigt, men jag anar att jag nu tagit mig igen det mörka, klättrat över de flesta hinder och nu är på väg mot den förändring som jag önskat. Under de senaste dagarna har resultat av fler års möda börja skönjas. Bit efter bit har fallit på plats, bitar som jag jobbar för under hela denna långa tid.

Jag brukar läsa i glättiga tidningsreportage om folk som lyckas med sina förändringsresor. Det ser så lätt ut, sammanfattat i några korta rader. Antagligen kommer även jag att beskriva min förändring på det sättet någon gång i framtiden. Jag använder redan begrepp som att bitar ”faller på plats”, som om de vore en skänk från ovan. Men här på bloggen avslöjas en annan sida, att inget kommer gratis utan har krävt målmedvetenhet och hårt arbete. Just nu är jag oerhört glad att jag hållit ut och orkat kämpa.

Jag får inte veta vad min svägerska tycker om min förändring. Jag kommer heller inte få berätta för henne om vad hon har varit med om att starta. För mig visar det hur mycket vi människor kan betyda för varandra och varandras liv, hur vi kan påverka utan att veta om det och att vi kan inverka i liv även när vi själva lämnat jorden. Det är fint.

Landskap som förändras

Att vandra är ett hyfsat långsamt sätt att ta sig fram. Ändå hinner man se mycket, uppleva mycket och reflektera över det man ser och upplever. Det uppskattar jag. Eftersom jag går sakta och länge så hinner jag med mycket.

Under vandringen från Simrishamn söderut, hann jag bekanta mig med landskapet. Jag fick uppleva hur det ändras längs vägen. Strandängar, fiskeläger, strand med mycket tång, områden där fåglar trist till att övergå allt mer till sandstränder med höga sanddynor. Varje plats är unik.

Jag gick även uppleva hur naturen själv ändrar och formar landskapet. Vinden och vågarna har en stark inverkan på hur landskapet formas och solen, månen och ljuset påverkar hur vi kan uppleva naturen.

Att uppleva naturen på detta sätt gör gott både för kropp och själ. Jag tycker även att det är lärorikt och jag får lite mer förståelse för vår natur, vårt land, samhället och människor som bor här.

Akut livskris och tågresa

Sov inte någonting alls i natt. Jag drabbades av en mycket plötslig och akut livskris där jag helt tvärt fick för mig att jag ska ha en annan sysselsättning, bo på annat ställe, ha annat utseende, andra fritidsintressen och större umgänge. Ja, nästan alls som går att ändra på, tycktes som en bra idé i natt. Lyckades dock sansa mig själv. Det är ju inte möjligt att göra alla dessa ändringar under en natt. Däremot kunde jag ju fundera över vad som är viktigast för mig och se till att det sker.

Sneglade på klockan var 20:e minut och gick upp innan den ringde. Skulle med ett tidigt tåg och tänkte att det kan vara bara att ha lite marginal eftersom man numera inte kan åka från Centralen i Stockholm utan behöver ta sig till Södra station. Allt gick hur smidigt som helst och jag hann även köpa med matsäck till resan. Gott!

Tågresan var stökig då jag hamnade nära en familj med fem barn. Barnen var schyssta men mamman pratade i ett. Under en del av resan försökte jag ta tid på hur länge hon kunde vara tyst. Rekordet…. 43 sekunder. Helt obegripligt hur de små barnen skulle kunna få vila när hon snackade oavbrutet med sin starka stämma.

Vågade inte gå till bistron eftersom jag satt vid fönstret och inte ville störa min stolsgranne. Han sov så sött och jag ville inte väcka honom. När han vaknade (han hade musik i öronen och slapp lyssna till mamman), släppte han fram mig och jag kunde hämta kaffe. Det kaffet lyckades jag spilla ut. Nej, det var inte min bästa tågresa men jag kom fram säkert och kan nu se fram emot fina dagar med hotellboende.

Ett mejl med mening

Härom dagen fick jag ett mejl. Det var ett svar på ett mejl som jag själv skickat till en chef inom ett kulturetablissemang. Jag hade skrivit om en önskan, en förslag till ändring i deras verksamhet.

Det som gjorde mig så varm, var den personliga tonen i svaret. Det märktes tydligt att mannen läst med intresse, tänkt och svarat med egna ord. Det var varmt och personligt. Det var inget standardmejl eller bortförklaringar. Jag själv hade varit noga med att vara öppen i tonen, helt utan krav och förebråelse.

Vill man få till en förändring, behöver man nå en annan människa. Att skälla, klaga, få personen att känna sig dum leder mycket sällan någonstans. Tvång kan möjligen fungera för stunden, men är sällan fruktsamt i längden. Jag vet inte om mitt förslag kommer att bli verklighet. Det kan ta tid med tanke på planering, hitta samarbetspartners mm. Däremot känner jag mig säker på att jag sått ett frö som föll i god jord. Det ska jag se till att vårda och vattna med tiden.

Tatueringar

För mig är tatueringar något främmande, något som inte hör hemma på min kropp, främst av estetiska skäl men även eftersom jag inte vill äventyra mina organ med onödig påverkan. Så hörde jag en intervju med David Lagercrantz som hade en annan dimension vilket jag tycker är intressant.

Lagercrantz tog upp att han ser att själva grejen med att vara människan är att vara i förändring och i förnyelse medan en tatuering är något som stannar kvar och inte förändras. Det är en spännande tanke tycker jag och en tanke som jag kan känna igen mig i. Vidare beskriver Lagercrantz att om han skulle göra en tatuering, vilket inte är aktuellt, så skulle ha antagligen vilja ändra den efter en tid, vilket jag tolkar som i takt med sin egen förnyelse.

Som person är jag trygg i mig själv, men även jag ser att jag är i städnig förändring och utveckling. Jag undviker att säga att ”jag är som jag är” eftersom jag alltid strävar efter utveckling. Jag vill inte stanna, inte fastna eller begränsa mig själv. Visst har jag grundtoner, men även de utvecklas med tiden. Att ändras betyder inte att jag blir någon annan, utan att jag tar fram fler sidor och mer av mig själv.

För mig blev Lagercrantz ord en trigger som satte igång mina tankar. Även det är intressant – att inspiration går att hitta lite överallt och ibland där man minst anar. Det är häftigt!