Att bry sig

I går morse både läste och lyssnade jag på kändisar med Instagram som klagar på att det får så många kommentarer kring vad de ska göra/inte göra när de är gravida och hur de ska/inte ska ta hand om sina barn. Så klart att jag utgår ifrån att varje förälder gör det bästa för sina barn. Jag har ingen anledning att ifrågasätta andras val. Men jag är lite kluven ändå. Att visa omtanke om barn, behöver ju inte vara fel, om man gör det på rätt sätt.

På eftermiddagen på väg genom centrum ser jag en kvinna stå med barnvagn. Barnet gråter och kvinnan talar i telefon. Det visar sig att kvinnan gråter mer än barnet. Hon pratar men någon som jag uppfattar är en lugn, erfaren kvinna, kanske hennes mamma. Kvinnan med barnet blir mer och mer förtvivlad, nästan hysterisk, hon vill bli hämtad. Hon har tidigare ringt sin pojkvän som ifrågasatte att hon var ”ute och rände”. Nu vill kvinna lämna både barn och pojkvän, men framförallt blir hämtad. När hon tog upp barnet, såg jag att det var jättelitet, kanske inte ens en månad gamla.

Sådant skär i mitt hjärta. Jag och en annan kvinna kom fram till att vi nog inte kunde lugna situationen, vi uppfattade att kvinnan i telefonen hade läget under kontroll. Jag vill absolut inte ifrågasätta den gråtande kvinnans föräldraskap men är inte helt säker på att allt gick bra efter att vi lämnat henne. Det kändes verkligen inte bra i magen men man måste ju göra ett val. Där  och då hade vi troligen bara förvärrat situationen då den gråtande kvinnan kändes sig påhoppad av alla. Och det var ingen akut fara varken för barn eller moder. Men visst undrar man hur det ska gå framöver.

Jag tror att vi måste kunna bry oss utan att klanka ner. Samtidigt måste vi lära oss att ta emot andra synpunkter utan att känna oss påhoppade eller kränkta. Man behöver ju inte göra allt som andra säger, däremot kan det vara värt att lyssna och själv göra en bedömning. Det vore förfärligt om vi slutade bry oss om varandra. Lika förfärligt om vi slutade lyssna till varandra.