Egentid

Mina föräldrar är pensionärer men alla tänkbara krämpor. Numera är det begränsat vad vi kan hitta på att göra tillsammans, det bli mest korta utflykter. Det blir tyvärr inte så ofta efter som jag inte bor i samma stad som dem.

När jag besöker dem vill min mamma gärna att vi gör saker, att vi åker iväg en liten tur bra hon och jag. För mig känns det mer naturligt att fråga både mamma och pappa om de ska med. Men jag ser ju att hon uppskattar att göra saker med bara mig.

I helgen pratade jag med pappa i telefon. Han ville att vi skulle ut och köpa tröjor till honom. ”Men mamman får inte följa med”. Jag blev så full i skratt. Det är tydligt att det är viktigt. Det liknar den där rättvisan jag och brorsan eftersträvade som barn. Gulligt!

 

Heta, intensiva dagar

Har precis jag tre långa, varma och intensiva dagar bakom mig. Jag har varit hos mina föräldrar och hjälpt dem. Det är 70+ men ganska krassliga så de är inte uppe mer än några timmar per dag. Samtidigt vill de så mycket även om de inte orkar.

Jag har handlat och fixat i hem och trädgård, tagit hand om smultron, hallon, vinbär och krusbär i trädgården som nu finns i deras frys. Jag har tagit hand om ”mina” fyra gravplatser på olika kyrkogårdar. Några krävde bara vattning, vid en fick jag rensa ogräs och en grav krävde omplantering och nya blommor. Solen stekte och det kändes ganska tungt med allt trädgårdsarbete.

Tog med pappa för att handla på onsdagen vilket gjorde att han sov hela torsdagen och jag fick inte upp honom förrän lunch på fredagen. Tog med mamma på en tur på torsdagen, ca en timme, sedan dess har hon vilat upp sig. Nu är det inte bara jag som är påfrestande, utan även värmen. De vill ha lite tid med mig, blir glada, men trötta. Jag tycker att det är svårt att veta hur mycket de klarar av.

Det har varit påfrestande dagar pga av mängden arbete i hettan, drygt 30 grader. För mig är det även påfrestande mentalt. Det är inte lätt att se sina föräldrar bli sämre och sämre. Det är inte alltid så lätt att avgöra hur mycket hjälp de behöver, och vad de behöver göra själva för att hålla sig igång. Det här upptar ganska mycket av mina tankar just nu.

Jag tycker också att det är svårt att vara deras lilla flicka och deras fixare på en och samma gång. Min pappa kan säga ”Du kan väl laga gräsklippare när du är här…” eller tvättmaskinen, ett elfel i köket eller något på hans bil. I nästa stund kommer förmaningar såsom ”Du måste ta med dig en tröja om du ska resa bort i helgen” eller ”Du åker väl inte tunnelbana för sent på nätterna…”. Det är som att jag behandlas som både stor och liten på en och samma gång och kan knappt hålla mig för skratt. Jag är helt enkelt inte van vid denna situation. Därtill upplever jag att det förändras hela tiden. Det är sådant jag går och tänker på. Självklart kan jag hantera det, men lika självklart vill man ju hantera det på bästa sätt och det är inte lika lätt.

Nåväl, hoppas att det inte låter som att jag är otacksam eller klagar. Jag är glad att ha dem i livet och har inget emot att hjälpa dem. Behöver bara skriva av mig lite, för att tankarna inte ska bli grubbleri.

Påsken är klar

Så är även denna påskhelg avklarad. Skönt tycker jag som tillbringat hela helgen hos mina föräldrar. Det är trevligt men blir intensivt.

Till det goda hör att jag bytt till helt nya sommardäck, varit med mina föräldrar till sjukhus för vanligt besök, handlat, besök en handelsträdgård och fått fikat vid Naturen hus i Örebro. Det är väldigt trevligt att gå vid Hjälmaren även om det var vansinnigt tungt att dra/skjuta på pappa i rullstol. Eftersom jag ville att han skulle få komma ut så kunde jag ju inte erkänna hur jobbigt det var. Bara att bita ihop och tacka för träningsvärken. Har även hunnit hjälpa mamma i trädgården, måla och hämta grejer på vindar. Jag är deras armar, ben, bärkraft och uthållighet.

Det är trevligt men jag är ju van att rå om mig själv och orkar inte med att vara påpassad hela tiden. Åh så jag kan längta efter att få gömma mig i en läsupplevelse utan att bli störd.

God mat har jag i alla fall fått. Jag älskar Janssons frestelse!

Oro över skuttiga föräldrar

Pratade med min gamla mamma i telefon idag. Vi bor inte nära varandra så jag kan inte ha vardaglig koll, tyvärr. Mina föräldrar är visserligen inte jättegamla men det har massor av sjukdomar där den ena krämpan bygger på den andra. Idag lät min mamma pigg och glad men hon hade tagit hel fel på en minnesdag. Visst, det är lätt hänt och händer oss alla. Men i mig gnager det att inte veta om det är en engångshändelse eller att minnet sviker henne mer än vanligt. Hon är i en nedåtgående trend men jag kan inte avgöra hur allvarligt det är. Att inte veta, oroar mig.

Något annat som oroar mig är att de är hemma denna helg. De skulle har varit bortresta en natt, något min pappa sett fram emot och tjatat om sedan i höstas. Jag var visserligen ganska säker på att han inte skulle orka resa bort, men han har vidhållit att det ska gå. Har han kommit till insikt? Har han blivit sämre? Har han börjat ge upp? Återigen är det känslan av att inte veta som oroar mig. Att man är gammal och trött har jag givetvis förståelse för. Jag skulle vilja veta vad som är tillfälliga svackor och vad som är stadigvarande nedåtgående trend.

Jag fattar förstås att de behöver mer hjälp men jag vet inte hur länge de kommer att klara sig själva. Jag vet inte heller hur jag ska lösa det, när den dagen kommer. Det ända jag kan göra nu är att rensa i kalendern och planera in ett besök.

Gravar och annan vård

Söndagsmorgonen inleddes med att känna av kroppen och konstaterar att den kändes matt men tillräckligt redo för att åka till mina föräldrar. Det är ganska skruttiga och jag vill inte utsätta dem för risker men matförgiftning är ju inte smittsamt. Det var riktigt fint att köra de 20 milen med solsken i blick och en bra ljudbok i bilstereon.

Huvudskälet till min resa var gravvård. Jag har fyra gravar, på fyra olika kyrkogårdar, att ta hand om. Därtill brukar jag besöka två till men det hanns inte med denna gång. Min mamma är tillräckligt pigg för att följa med och hon gillar att välja blommor mm. Jag stannade en natt och idag har vi varit ute och handlat lite. Min pappa är inte lika pigg men han blir i alla fall lite piggare när jag är där. Tyvärr hade jag bråttom hem igen eftersom ett möte med grupparbetsgruppen väntade under kvällen. Skolan styr mitt liv.

Till min stora lycka fick jag även plocka äpplen. Föräldrarnas träd dignade av frukt. Det var bara att välja. Jag har aldrig varit med om något likande. Så gott. Jag har gjort en viss utrensning av frysen för att få plats med många äppelpajer. De kommer att förgylla min vinter.

Resan innebär att jag inte hängt med i vad som hänt i riksdagen idag. Det får jag ta igen någon annan dag. För ikväll tycker jag att jag är värd att få läsa lite i en roman. Min normala ”roman-tid” är mellan 23.00-24.00 och nu har jag redan bloggat bort 20 minuter. Jag som påstår att jag är bra på att prioritera.

Bara ben

Fick gräva långt ner i klädhögen för att hitta träningsbrallor typ pirat dvs som slutar vid vaderna. Det varma jackan behövdes inte idag och det kändes befriande att lunka iväg, tunnklädd på dagens joggingrunda.

Eftersom jag försöker variera min träning, blev det en annan runda idag och med längre intervaller. Jag lufsar fram men det går framåt och jag blir starkare för varje runda. När jag läser om hur andra har det, blir jag påmind om att många är enastående bra, men å andra sidan är de många vars kroppar sviker dem. Det får mig att inse att jag ska vara väldigt tacksam att få vara skadefri.

Att få pusta ut efter träningen, på en solig balkong, är något att vara tacksam över. Resten av eftermiddagen satt jag i solen och njöt med kaffe och en jättebra bok (Den tyska flickan). När det blev för kallt på balkongen, flyttade jag in i soffan. Boken är så bra att det är svårt att sluta läsa.

Men även underbara dagar har sina fläckar. Ikväll ringde mamma och berättade att pappa är på sjukhus. Hon hade hittat honom på golvet i källaren, där han tydligen ramlat. Det verkade väldigt rörigt och oklart hur han hamnat där. Nu är han i alla fall på sjukhus och jag väntar får helt enkelt vänta på ytterligare besked. Även det tycks vara en del av mitt liv, numera.

12 oroliga timmar

Det är med lite darriga ben som jag landat hemma i fåtöljen efter en kryssning till Helsingfors. Packade skolväskan i söndags eftermiddag och klev ombord på färjan som styrde mot Finland. Fick en hel dag att strosa runt i solskenet i Helsingfors, innan båten tog mig tillbaka till Stockholm igen. För mig blev det två nätter på båden med orolig sömn.

Första natten beroende på pluggande. Satt alldeles för sent med skoluppgifter som tog längre tid än jag räknat med och precis som under gymnasietiden, så har problemlösandet en tendens att fortsätta i sömnen. Sömnbristen och allt promenerande gjorde att jag såg fram emot en tidigt kväll i kojen med en bra bok.

När jag krupit ner under täcket får jag mail från min pappa. Min mamma har insjuknat, åkt ambulans och hamnat på hjärtintensivt. Hej och hå så pulsen rusar när man läser sådant. Upp igen på med en klänning och skor och tar med telefon och dator för att försöka hitta en lugn plats på båten där jag både har telefontäckning och wifi. Får tillslut tag på min pappa som är förtvivlad och orolig men tror att mamma kommer att klara sig. Det är försent att försöka ringa mamma på sjukhuset. Jag får helt enkelt vänta. Jag brukar vara lite för cool i sådana här situationer men denna gång blev jag orolig på riktigt. Det blev 12 oroliga timmar innan jag kunde prata med min mamma.

Jag är glad att min mamma lever men inte helt lugn eftersom hon inte är så pigg. Det var ingen självklarhet att hon skulle klara livhanken denna gång. Hon har många olika krämpor och det är inte första gången hon varit nära att förlora livet. Hur mycket mer kommer hennes kropp klara av? Nu får jag försöka lita på att vården tar hand om henne. Själv försöker jag lugna min pappa, vilket inte är det lättaste.

Det här med gamla föräldrar är inte så lätt, när man är oerfaren som jag är. Skönt att kunna skriva av sig lite.

Alltid liten flicka

På något sätt är man alltid liten flicka för sina föräldrar. Har tillbringat sex dagar hos mina föräldrar för att hjälpa dem, bland annat med deras kalas. Vi har fejat, möblerat om, dukat, handlat, lagat mat mm. Å ena sidan får jag ta kommandot för att saker ska bli gjorda, å andra sidan blir jag omhändertagen som om jag vore liten.

Det här med åldrande föräldrar är verkligen inte lätt. Och jag har en känsla av att det är något vi alla får gå igenom. Det går liksom inte att lära av andras erfarenheter. Visst kan jag lyssna till goda råd men för vissa saker behöver jag komma på lösningen själv.

Jag är oerhört trött efter dessa dagar men samtidigt väldigt glad att föräldrarna fick sin efterlängtade fest trots att de inte riktigt orkade med det.

Morgonkaffe

Efter ännu en helg i föräldrarnas tjänst, känns det skönt att få en lugn morgon med mitt morgonkaffe. Som jag skrivit om tidigare så bor mina föräldrar 20 mil från mig och det innebär att jag sover över när jag behöver dem. Det innebär även att det ofta blir intensiva besöka där de vill umgås mycket. Det är okey men jag blir lätt utmattad, mest mentalt.

När jag körde hem igår kväll var det mörkt och dystert, ett mörker som slukade allt ljus. Det gäller att hålla sig koncentrerad och jag tror att den starka fokuseringen bidrar till den trötthet jag nu känner.

Handling ingår i min föräldraservice och det har visat sig vara ganska knepigt att hitta rätt i vad de vill ha. Ironiskt nog var mitt eget kylskåp tomt nu när jag öppnade dörren i morse. Ingen frukost till mig. Kaffe finns men ingen mjölk. Morgonkaffet smakar ändå utmärkt. Lugn och harmoni ger god smak.