Oro för framtiden

Två händelser från gårdagen och en av dagens nyhetsrubriker har startat tankar och en oro för framtiden. Det jag ser i samhället är inte okej. Men jag vet inte vad jag ska göra.

I går morse när jag väntade på pendeltåget, överhörde jag en diskussion. En liten kille, kanske 7-8 år, diskuterade flyktingar och flykting politik och han var väl insatt i fråga. Han menade, helt övertygad, att Sverige tar emot för många flyktingar. Finland tar emot betydligt färre. Han menar att vi inte har råd med detta. Vi betalar för skola och för mat till dem. Men de betalar inget till oss. Sedan blir de tjuvar. De har ingen mat och måste därför stjäla. Resonemanget från en liten pojke. En liten grabb som är helt övertygad om att detta är den enda sanningen. Han hänvisade till nyheter och till Lilla Aktuellt.

När jag sedan satt på tåget fick kvinnan bredvid mig ett telefonsamtal. Hon menar att Sverige är ett orättvist land. Det är orättvist att ta emot så många flyktingar. Det kostar för mycket. Det är orättvist mot andra som vill in i landet, av andra skäl. Kvinnan hänvisade till en flyktigt bekant som ville att en familjemedlem som var kvar i deras hemland, skulle få komma till Sverige. Tydligen tar frågor om anhöriginvandrig tid och nu har flyktigfrågan prioriterats. Det är så orättvist, fortsatte kvinnan.

För mig blev detta en chockartad start på dagen. Jag kände inte till att småkillar har sådan övertygelser och jag kände inte till konkurrensen om att komma till Sverige. Och jag blev skrämd över att medmänskligheten var så totalt frånvarande i dessa diskussioner.

För mig finns det för- och nackdelar med allt, gott och ont. För mig är det viktigt med debatt och diskussion där båda delarna finns med. Vad kan vi göra för att göra gott? Hur kan vi lösa problemen? Men att enbart se problemen, det är inte den attityd som jag vill ska vara rådande. Men hur får vi till ett bra diskussionsklimat?

När jag i morse, återigen, möttes av en rubrik om brand i tilltänkt flyktingförläggning blev jag än mer bedrövad. Jag möts av insikten att min fråga är akut.

Känner mig bedrövad och förfärad över att det inte längre enbart är avsaknad av medmänsklighet, utan även närvaro av ilska och hat. Att det leder till destruktiva handlingar istället för goda lösningar. Det här är verkligen inte okej.