Flygsäkerhet och annat

I veckan har jag varit i Hamburg. Eller snarare på ett hotell i södra delarna av Hamburg så jag har i princip inte sett något, tyvärr. Inför resan var jag glad att jag hade pass. Via mejl fick jag flera påminnelser om att ta med covid-bevis.

Jag kommer aldrig direkt igenom en säkerhetskontroll på flygplatser. Jag blir alltid genomsökt, mitt bagage kontroller och jag blir ofta uttagen för slumpmässigt drogtest. Det tar en evighet och jag har börjat lägga till extra tid för att hinna. Med anledning av de mycket noggranna genomgångarna av min kropp och min påse med vätskor, blev jag ganska förvånad när jag bla upptäckte flaskor med nagellack i min handväska när jag kom hem. Jag hade glömt bort dem, men ingen av alla säkerhetskontroller hade upptäckt dem.

Under hela resa, som även innehöll byte i Köpenhamn, så var det ingen som kollade id, pass eller vaccinationsbevis.

Jag är inte jätteimponerad av den reella säkerheten. Däremot ganska trött på alla kontroller som bara tar tid utan att riktigt ge något.

Jag har en kommande flygresa inplanerad till Amsterdam men därefter lär det blir tåg. Det hade gått mycket enklare.

Annons

Stresspåslag på morgonkvisten

Idag hade jag förmånen att få åka till Gotland. Det kändes kul även om det inte var så mycket fritid utan mest jobb. Men det höll på att sluta riktigt illa.

Jag har gott om tid att ta bilen till Bromma flygplats. Tyvärr hade jag underskattat trafiken. Helt plötsligt inser jag att det är otroligt mycket bilar och att de kör väldigt sakta. Snart inser jag att det är stopp. På radion informerade de om totalstopp. Pulsen stiger, kan jag intyga. Flyget lär ju inte vänta på mig.

Letar efter alternativa vägar att ta mig fram. De finns men även det var i stort sett blockerade av förmycket trafik. Jag kör vidare, letar vidare. Tiden går. Jag hittar en rejäl omväg men det är åtminstone framkomlig. Jag inser att tiden tryter. Och det här tycker jag är svårt: Ska jag stanna, ringa och avboka och försöka få tillbaka pengar för resan – eller ska jag fortsätta, chansa på att flygplatsen är generös och släpper in mig trots väldigt sen ankomst. Jag gillar inte dessa beslut. Idag bestämde jag mig för att chansa.

Det fungerade. Incheckningen var stängd men jag kom igenom. Säkerhetskontrollen tog tid men sen var det ju bara att springa till gaten och planet. Jag hann! Pulsen lugnade ner sig. Så glad att jag lyckades, hade verkligen inte stått ut med att missa planet.

På vägen hem var det omvänd problematik. Då var jag på flygplatsen i god tid men planet var försenat. Nu är vi kvitt!

Göra gott

Det blev en stressig morgon. Jag gick hemifrån någon minut senare än planerat, fick skrapa bilrutor och blev ytterligare lite sen. Sedan var trafiken segare en seg. Ringlade köer som inte alls följde min tidsplan. Förseningen blev större och större. Väl framme var min tänkta parkering fylld och stängd, och jag fick leta annan parkeringsplats. Och med hög puls sprang jag in på flygplatsen. Att vara sen brukar jag kunna hantera, men att missa ett flyg, vill jag absolut inte göra.

Incheckningen gick bra och med undantag för en ovanligt gnällig tant i säkerhetskontrollen, började jag åter knappa in på min tidsplan. Sedan var det bara att springa. Jag var, förstås, i fel ände av terminalen så det blev en språngmarsch som kan räknas som dagens motion. Och jag hann! Svettig och andfådd nådde jag gaten och när jag satt i flygplans stolen var pulsen äntligen normal igen.

Det var även i den stolen jag kom att tänka på ett löfte jag gav mig själv under morgonen. När jag satt i bilen med insikten att det krävs ett stort mått av tur för att hinna med planet, lovade jag mig själv att känna tacksamhet om turen blev sann. Jag lovade att bekänna min tacksamhet och manifestera den genom att ge något till någon behövande.

Så nu sitter jag och letar lämplig organisation att skänka pengar till. Något som gör nytta. För ett löfte till mig själv, det måste jag självklart hålla. Tacksamheten är stor och varm.