Smärtsam Stockhlmspromenad

Det börjar bli allt mer smärtsamt att promenera genom Stockholm. Gatorna är sig lika men gatubilden förändras. I oroväckandet takt.

Tiggarna blir fler och fler, mer högljudda och mer närgångna. Vad jag uppfattar som hemlösa syns mer och mer. Jag ser dem sitta och sova i öppna, offentliga rum. Om morgnarna ser jag dem packa ihop sig, kommer fram från mörkret. På dagarna ser jag deras tillhörigheter vara magasinerade i portar och vrår. På kvällar är det som att vissa platser är som hotell. Under broar tycks det finnas samhällen, system med sovplatser och möjligen även någon form av hierarki. Jag ser fler och fler som inte har det bra, som inte mår bra, som behöver hjälp.

Utvecklingen går fort, oroväckande fort. Det är en stor förändring jämfört med senaste året, senaste månaden, senaste veckan.

Det är smärtsamt. Det smärtar mig att så många behöver hjälp men inte får det. Det smärtar mig att se att så många inte mår bra, inte har det bra. Det gör ont att se att så många är utanför det blomstrande samhälle som jag lever i, trots att de hör hemma här. Det gör ont att se att så många saknar ett rimligt sätt att leva. Hur kan vi stoppa denna utveckling? Vad kan jag göra? Som gör verklig skillnad?

Det här är en samhällsutveckling som jag inte önskar. Det är en utveckling som jag vill förändra, vrida utvecklingen. Jag vill göra skillnad. Verklig skillnad.

Vad ska jag göra?