Farliga förbindelser

Firade Alla Hjärtans Dag med att se ”Farliga förbindelser” på Dramatens stora scen. Visst är det en klassiker. Visst har föreställningen kittlande intrig, engagerat skådespeleri, vackra kläder, stämningsfull musik, mycket humor och smittande charm. Visst har den både hjärta och smärta.

Den har allt det där men ändå är det något som saknas. Jag saknade glöden. Den nådde åtminstone inte ända bak i salongen där jag satt. Värmen nådde inte fram, bara anades som en ljum fläkt. Jag tror visserligen att jag skulle uppleva pjäsen och hettan bättre om jag närmre scen, hörde bättre och kunde se minspel och gester tydligare. En välspelad pjäs bör nå ut i hela salongen men ibland har sittplatsen betydelser. Kanske var det så för mig just denna kväll.

Det jag uppskattade allra mest var scenen. Jag fascineras av att se hur teaterfolket kan tolka och trolla fram nya scenformationer som ger nya upplevelser. Jag har suttit i salongen så många gånger och ändå blir jag förundrar över hur väl scenen disponeras. Jag vill mena att scenen i ”Farliga Förbindelser” är både enkel, stabil, föränderlig och flödande. Den är levande utan onödiga detaljer.

För mig blev det en trevlig avslutning på Alla Hjärtans Dag. Pjäsen hade möjligen fler brustna hjärna än flammande. Å andra sidan är en teaterupplevelse nästan alltid något som berör i hjärtat, på ett eller annat sätt.