Att skriva i drömmen

Satt uppe lite försent i natt och skrev. När jag insåg tiden, fick jag skynda i säng men det var svårt att somna med alla tankar i huvudet. Det var som att jag fortsatte att skriva i huvudet. Det kändes omöjligt att somna samtidigt som vissa formuleringar blev så himla bra. Vid något tillfälle tyckte jag att berättelsen tog en konstig vändning men det fortsatte att mala i huvudet. Så plötsligt insåg jag att Ola Rapace var med i berättelsen och det ska han inte vara. Jag slog upp ögonen och insåg att jag måste ha drömt och alltså måste ha sovit. Ola Rapace är inte välkommen i mina berättelser.

Gränsen mellan verklighet, fantasi och dröm kan vara diffus och både ge upphov till nya idéer och förbryllande tankar.

Men visst undrar jag över de där fina formuleringarna. Var de dröm eller verklighet?

Verklighet och fantasi

När jag skriver, så är det fiktion dvs inget som skett i verkligheten. Men det skulle kunna ha skett. Därav funderar jag ofta om det är trovärdigt, det som jag skriver.

När jag ser på nyheterna så händer det allt som ofta att jag funderar på om det verkligen kan vara sant. Uttalanden och ageranden från Trump och Putin, är exempel på sådant som jag undrar (eller önskar) att det är någon som skojar med mig.

Därtill jag har jag ibland sett på Dr Phil. Oj, oj, oj, vilka människor han möter. Jag tänker att om jag hade skrivit en sådana personer, hade ingen trott på. Jag hade fått kommentaren att min text inte är trovärdig.

Ibland önskar jag att min värld, den trovärdiga, vore mer sann än den som finns där ute i verkligheten.

Fasadklättraren

En natt på hotellrummet I Göteborg var fylld av oro. Jag var helt utmattad och febrig. Tyvärr hade jag glömt att dra för gardinerna för fönstret. Det var egentligen ingen risk för insyn då jag bodde högt upp i huset.

Så började jag fundera på fasadklättrare. Tänk om någon ser att mitt fönster saknar fördragna gardiner och att denne någon börjar klättra på fasaden. Vilken skräck det skulle vara om någon titta in, medan jag sov. Det ville jag ju inte vara med om. Samtidigt var jag alldeles för orkeslös för att ta mig ur sängen för att dra för gardinen. Hu.

Då slår det mig: Stackars fasadklättrare. Tänk att klättra så högt upp på ett hus, för att få se mig. Vilken besvikelse. Ett svettigt elände under ett täcke, men än så kan man knappast få se om man tittade in genom fönstret. Ingen rolig syn.

Med den vissheten kunde jag somna tryggt.

Och det är den fåniga fantasin, förmågan att skrämma mig själv, som många gånger förgyller mitt skrivande. Det är fantasin som sätter igång historier. Förmågan att se en situation från flera perspektiv, hjälper mig att utveckla en berättelse. Allt blir dock inte text. Ibland blir det en sömnlösnatt, eller en gott skratt.