Är det fåfänga

För några år sedan såg jag ett par sneakers i en butik och blev nästan lite förälskad i dem. Det är så märkligt. Jag gillar inte denna typ av klumpiga skor, jag gillar inte ormskinnsmönster, jag gillar inte grönt och gult. Men jag ”behövde” dessa skor. Jag vet inte hur många gånger jag var inne i butiken och kollade på dem. Förnuftet sa nej men till slut vann hjärtat.

Det visade sig ganska snart att skona inte är särskilt bekväma. Det är faktiska ganska hårda, de saknar dämpning. Det är mer klumpiga än de ser ut att vara och förra sommaren började de knarra. Jag har försökt att ställa undan dem, förnuftet säger kasta. Men hjärtat kan inte.

Under semester var jag nära att kasta dem. De fick inte plats när jag skulle packa för hemfärd. Men på något sätt lyckades jag få med dem i påsen för matsäcken. Varför kan man undra. Idag hade jag dem på jobbet. Det hörs var jag går, knarrandet är störande. Nu borde jag väl ändå kunna slänga dem. Eller är det fåfängan som styr? Vad det än är så är det starka krafter. Det är svårt att gå emot sitt eget hjärta.

Blygsel eller fåfänga

Mitt intresse för mitt utseende är begränsat. Jag är mån om att klä mig snyggt. Däremot sminkar jag mig sällan, håret se ut som ett skatbo som lever sitt eget liv och jag tänker mer på hälsa än utseende.

Ikväll såg jag mig själv i spegeln. Jag accepterar att jag ser ut som jag gör men har inget emot att ändra kroppsform. Så såg jag mina blåmärke: stora blaffor på ena skinkan och några mer normalstora på benet. Genast slogs jag av tanke att jag inte kan gå till simhallen som planerat.

Var kom den tanken ifrån? Är de fåfänga? Eller blygsel? Jag borde ju kunna simma även med blåmärken. Ändå är det något som tar emot.

Ibland har jag svårt att förstå mig själv.