Handarbeten och annat pyssel

Av någon totalt obegriplig anledning har jag fastnad för filmer på Facebook som visar pyssel och handarbeten. Det är sådana filmer där man ser händer som gör. Det klipps tyg och sys ihop till väskor eller sommarklänningar. Garn lindas och blir figurer. Det målas och limmas och skapas allt möjligt. Jag vet inte varför jag inte kan sluta titta men jag måste på något sätt få se vad de ska göra denna gång.

En gemensam nämnare är att det är urusel kvalitet. Det klipps i tyger på frihand och aldrig att någon sicksackar kanter – bara att vika in och sy eller limma ihop. Garner och tyger verkar vara att syntetiska material. Krukor och flaskor dekorerar med trolldeg och limpistolen användas till nästan alla material. Glasspinnar och klädnypor blir lampor. Allt med lite lim.

Det finns liknade filmer med mat. Där är det mesta halvfabrikat och majsstärkelse ingår i nästan alla rätter. Urk, jag skulle inte vilja äta någon av de rätter som skapas. Ändå sitter jag och tittar och undrar vad det ska bli denna gång.

Galet vad teknik och sociala medier kan få oss att göra. Det vore ju bättre om jag använde tiden till att lyssna på musik.

Inspiration och stöd

Den senaste tiden har jag hittat allt fler facebookgrupper som handlar om vandring. Nu senast hittade jag en grupp om vindskydd och en annan grupp för folk som vandrar solo. Sedan tidigare följer jag en grupper med koppling till några leder som jag vill gå. Jag läser och ser framförallt många fina naturbilder. Jag får väldigt många fina tips, både om vandringar och utrustning.

Nu har jag även insett att jag kan fråga om råd. Många är väldigt hjälpsamma och generösa med råd. Det är fantastiskt bra att dela erfarenhet på detta sätt. Därtill kan man få varningar om problem längs leder, såsom vattenansamlingar. I de grupper som jag har hittat är tonen väldigt god.

Det här är en stor inspirationskälla för mig. Jag har inte haft så god erfarenhet av andra grupper i sociala media men det här har varit överraskande bra, vilket förstås är mycket glädjande.

Att hänga ut andra med bild

Känner mig lite besvärad av den ökande mängd bilder på facebook som hänger ut andras beteenden. Jag tänker på de bilder där man delar misstankar om brott, vad man själv uppfattar som ett dåligt beteende eller upprörs över.

Ett ständigt återkommande fenomen att lägga ut bilder på ”misstänkt beteende” när någon går runt i ett område eller erbjuder hjälp. Det kan förstås var att något rekar inför inbrott men kan lika gärna vara något helt oskyldigt. Jag skulle själv inte vilja bli fotad när jag promenarar i områden för att kolla möjliga boenden eller beundrar någon trädgård. Jag tycker att det är otrevligt när misstänksamheten tar överhand och går ut över personlig integritet.

Ett annat återkommande fenomen är bilder på bilar som antingen körs illa eller parkerat fel. Här tänker jag att vi har polis och vakter som sköter sådant. Naturligtvis kan vi kontakta varandra, men att hänga ut på facebook blir ingen glad av, det löser inte fråga utan kan snarare förvärra relationer.

Lite då och då kommer läggs bilder upp på misstänkta brott. Problemet, som jag ser det, är att det just misstänka men har en tendens att bli dömda av andra utan att någon egentligen vet vad som ligger bakom bilden.

Jag tror inte att folk menar illa, inte alla i alla fall, men jag tror inte heller att de tänker igenom alla konsekvenser. Det är som att de skriver i affektion, skriver av sig frustration. Jag kan förstå känslan men tycker ändå att det finns anledning att tänka efter innan man hänger ut folk.

När bitterheten sipprar ut

Läste ett inlägg i en grupp på facebook i morse som fått mig att fundera mycket.

En kvinna sökte svar på en konkret och enkel fråga. Hon fick några svar. Hon tackade och sa att nu när hon fått svar, så skulle hon ta bort inlägget. En person svarade att hon skulle låta det vara kvar eftersom många andra har samma fråga och svaren var bra. En annan kvinna svarade ”Ja, gör det. Försvinn ur mitt liv. Knäppskalle”. Flera reagerade men den andra kvinnan uthärdade i att den första kvinnan var omogen och dum. Flera bad dem reda ut sina privata konflikter men inte offentligt via facebook men den andra kvinnan fortsatt och menade att hon enbart har en uttrycker sig ”rakt”. Efter en stund tog hon dock bort alla sina kommentarer. De berörda kvinnorna är i 60 års åldern.

Hur kan man komma på att det är en bra idé att hoppa på någon annan via facebook? Hur tror man att situationen ska bli bättre av en sådan kommentar? För mig är det obegripligt. Jag fattar att det är något helt annat som ligger bakom det här,  vilket på sätt och vis gör det mer obegripligt.

Å andra sidan, hur mycket agg och ilska finns ingrott i vissa människor. Olösta konflikter som sipprar ur som bitterhet, ibland agg, ibland hat. Hur mår dessa människor? Det oroar mig. Samtidigt inser jag att det är svårt att nå fram till dessa människor som är så fast i sitt agg. Det är just det som gör ont i mig – att så många männskor mår dåligt i onödan.

En annan tanke är det åtminstone finns en fördel med dessa märkliga inlägg. Det visar på människors tankar och visar på hur mycket bitterhet och hat det finns. Sådant som förr hölls inom egna väggar. Nu vet man omfattningen. Nu vet jag vart jag själv inte vill hamna.

 

Klicka bort

Idag klickade jag bort en sk facebookvän. Det är snarare en bekant som var intressent i ett tidigare arbete. Personen är politiskt aktiv och det är förfärande att få en inblick i hur illa vissa sköter sin politiska kommunikation. Det har många gånger fått mig att undra över om det finns någon etik inom hens parti. Det är ständigt grova anklagelser, personangrepp istället för sakfrågor, hån och härskartekniker. Det avstår jag gärna ifrån i mitt flöde.

Min grundidé är att man ska respektera varandras åsikter. Jag tror dessutom på att reda ut konflikter, inte fly från dem. Att bara blockera ett ta bort vänner ser jag inte som någon lösning eftersom det inte löser själva problemet. Jag ser borttagandet av vänner som något som kan ske i enstaka fall. Däremot, om det blir återkommande finns troligen något att lära av sitt eget beteende, tänker jag. I detta fall har jag funderat över att ta en diskussion men de försök som är gjorda har inte lett någonstans. Nu vill jag inte ha något med personen att göra och vill absolut inte bli förknippad med hen som vän. Därav kändes bortklickande som ett bra beslut.

Facebookberoende

Under eftermiddagen kunde jag inte logga in på mitt facebookkonto. Inte så allvarligt kan man tycka men faktiskt inte helt trivialt heller, visade det sig. Nästan all kommunikation med mina olika grupparbete, sker via messanger. Jag tycker att det är lite enklare att skriva via dator och facebook än via mobiltelefonen. Mina grupper delar även den dokument och annan information via facebook. Det var möjligt att jobba vidare men det var betydligt krångligare. Det fick mig att tänka till hur beroende vi är av tekniken och att vi dessutom gör oss själva väldigt beroende utan att riktigt tänka efter. Å andra sidan, teknik och sociala medier underlättar för det mesta och utan tekniken hade våra grupparbeten på distans inte alls varit möjliga.

Inser att jag behöver lägga upp en liten IT-strategi för mig själv. Ännu en punkt att skriva upp på min lista.

 

Helikopter i decembernatten

Sent igår kväll hördes en helikopter inte så långt från där jag bor. Att vi har helikopter som cirkulerar över oss, är inget ovanligt. Jag bor i ett lugnt område men det finns områden med mer oroligheter i närheten. Det som var ovanligt igår var att helikoptern tycktes stå över en sjön dvs inte där vi brukar se den och den var närmre mitt hem än vad som är vanligt. Jag kände både ljud och vibration.

När detta händer, uppstår alltid en märklig konversation i den lokala facebook-gruppen. Väldigt många är oroliga över vad kan tänkas ske, andra visar stor omtanke för dem som ev är drabbade. Några bestämmer sig för att häckla och håna, spekulera och sprida rykten. Det blir alltid trist stämning.

Det här tycker jag är en sorglig utveckling, dvs att vi inte kan ta folks oro på allvar. Vad är drivkraften till att skriva onödiga kommentarer? Även om man inte håller med, varför måste man häckla? Igår var det en kvinna som skrev saker som var helt tagna ur fantasin. När en person bad henne sluta spekulera och sprida rykten, blev hennes svar ”Andra gör ju så”. Det är ett argument som jag känner igen. Från lekskolan. Jag förväntar mig mer av en medmänniska.

Idag vet vi att det handlade om en försvunnen pojke. Grannar i det berörda området gick samman i mörka natten för att leta efter pojken och gjorde en heroisk insats. Pojken hittades vid en sjö, nedkyld och kunde tack vare räddningstjänst och grannar tas om hand. Ett liv har räddats. Och medan vissa ägnade tid åt att rädda liv, valde andra att sprida elakheter på facebook. Hur kan vi ha så olika drivkrafter i livet?

Fler glada kommentarer

På facebook är jag med i en lokal grupp här i kommunen där jag bor. Den var tänkt som att dela tips men det blir en hel del oro och gnäll. Nu går en våg där gymnasieelever vill ha hjälp att vi ska fylla i enkäter. Tror att det är någon form av marknadsundersökning inför att starta företag. Jag har fyllt i några men inte alla.

Häromdagen såg jag en surgubbe som klagade lite på utformningen av en enkät. Jag reagerade eftersom jag tycker att skolungdomarna gör ett helt ok jobb, de är ju ungdomar och måste få lära sig. Det är enbart onödigt att försöka sänka ungdomarna. Jag skrev därför en uppmuntrande kommentar och blev aningen förvånad då en annan surgubbe reagerade negativt på min kommentar. Men sedan dess har många andra hakat på mitt initiativ och skriver uppmuntran till ungdomarna. Hurra!

Jag har helt övertygad om att skolan ger ungdomarna konstruktiv kritik och hjälper dem vidare. Den typen av kritik är inget som vi andra behöver ägna oss åt, tycker jag. Däremot viktigt att uppmuntra ungdomarna att ta goda initiativ och att undersöka intressanta ämnen.

Jag är också glatt överraskad att det gick att vända trenden från gnällkommentarer till uppmuntran. Sådant vill jag se mer av.

Onödiga kommentarer

Som så många andra har jag fått upp ögonen för Missing People, organisationen som på frivillig basis hjälper till att söka efter försvunna människor. Jag har själv aldrig varit aktiv vid någon skallgång men jag följer dem via Facebook och ibland sprider jag informationen vidare.

Vid efterlysningar på Facebook uppmanas man att hålla nere antal kommentarer samt vara aktsam i hur man formulerar sig. Ändå är kommentarerna många och tonen kan vara hård. Jag förstår inte varför. Missing People är endast till för att hjälpa, det är inget debattforum. Jag kan inte se ett enda skäl till att inte följa uppmaningen. Jag kan inte förstå hur man kan riskera att såra anhöriga som befinner sig i en så utsatt situation.

För mig är medmänsklighet viktigt. Vi kan hjälpa varandra, stötta varandra och vi gör det kravlöst. Jag brukar vara både öppen och tolerant men jag har ingen förståelse för onödiga kommentarer. Jag har ingen tolerans och jag skäms. Jag önskar mig lite mer eftertänksamhet och medmänsklighet.