Krilon

Krilon är en romantrilogi av Eyvind Johnsson och som nu har dramatiserats och ska spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Igår var det genrep och jag satt förväntansfull i publiken. Premiär sker den 17 augusti.

Stadsteatern har valt ett upplägg som handlar om en teatergrupp som sätter upp pjäsen, år 2023. De har lite magert med pengar och en berättarröst förklarar en de av interiören och guidar i pjäsen. Själva Krilonberättelsen utspelar sig 1941 i Stockholm dvs under krigstid. Precis som i böckerna handlar det om demokrati, anti-demokratiska krafter och vad man själv är beredd att göra. Johnsson var kritisk mot Sveriges neutralitet, vilket framgår med tydlighet.

Tidvis känns det skrämmande aktuellt, obehagligt att uppleva men det är även mycket som jag inte förstår då det drunknar i ordsvall. Det är också lite rörligt där drama och verklighet, dåtid och nutid går in i varandra och där skådespelarna har flera roller inklusive att spela sig själva. Det finns många djup i denna dramatisering och jag tror inte att jag, och många med mig, klarar av att ta till oss allt. Det är inte lättsmält och det kräver en hel del av publiken.

Pjäsen kräver bland annat sittfläsk. Pjäsen var 4 timmar och 55 minuter, inklusive två pausar. Det kändes som att den aldrig tog slut, den fortsatt, fortsatt, fortsatte. Jag förstår upplägget, tankarna bakom men det är väldigt lång tid att hålla sig engagerad.

Tyvärr var bara halva publiken kvar när föreställningen äntligen var slut. Det flesta smet diskret i pausen men flera gick i sista delen, när de inte orkade längre. Många försökte applådera under förställningen för att få slut på den, dock utan framgång. Jag skämdes å deras vägnar.

Det här är en viktig pjäs och en bra grund för diskussion. Jag är dock inte så säker på att en bred publik kan ta till sig detta, med rådande format. Hoppas innerligt att jag har fel.