Eugen Kallmanns ögon

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser är en tjock bok, en snårig historia som berättas ganska omständligt och med många berättarröster. Språket är typiskt för Nesser men jag tycker inte att denna historia håller samma klass som andra av hans böcker.

Berättelsen utspelar sig 1995 i en mindre stad i Norrland. Det är en tid då främlingsfientlighet är högaktuell och det märks tydligt på en högstadieskola i den lilla staden. Därtill finns en del frågetecken kring en lärares, Eugen Kallmann, död och kollegor börjar luska i hans liv.

För mig är det en mindre trovärdig historia. Berättelsen slingrar sig fram med många spår på ett sätt så att det inte går att avgöra vad som är sidospår och huvudspår. Det är många trådar som trasslar in sig i varandra, några trasslas ut medan andra blir lösa tåtar.

Personligen tycker jag att berättelsen blir lite för omständlig och lång. Historien håller inte riktigt för att 543 sidor ska bli intressant. Inte dåligt men inte heller det bästa bland Nessers verk. Något som drar ner min läsupplevelse rejält är det ständigt återkommande uttrycker ”en smula”. Det upprepas så ofta och av alla olika karaktärer, gammal som ung. Jag tänker att det finns en hel del synonymer att använda.

Nu råkar jag ju gilla Nesser så det blev en bra läsupplevelse ändå.