Störd i utbildning

Ny vecka och jag började med att känna mig som en nyanställd. Viss del av introduktionsutbildningen, som brukar vara en resa till något av koncernens kontor, har blivit uppskjuten länge och nu bestämdes att göra den via Teams. Teams är bra men inte lika vackert som Amsterdam eller Berlin. Jag har ju jobbat i drygt ett år så det kändes ändå som nu eller aldrig.

Min utmaning var att det var stamspolning i huset och män i grova kängor klampade in i min lägenhet. Det brummade och tjöt och männen var inte särskilt tysta. Den där skyddsutrustningen med munskydd, handskar, skoskydd så jag inte heller men iddes inte tjafsa utan tog skydd bakom min datorskärm. Så skönt att det är gjort för jag vill inte ha främlingar i lägenheten i dessa tider. Bara om det är absolut nödvändigt.

Efter en snabblunch var det en annan utbildning under eftermiddagen, även den via Teams. Den var mer givande än introduktionen, så eftermiddagen kändes värdefull. Visserligen har jag erfarenhet men repetition är alltid bra.

Måndagskväll är tv-kväll och nu har jag sett både ”Husdrömmar” och ”Atlantic crossing”. Lite nyheter på detta så är dagen fulländad.

Elitskola

På den avdelning där jag jobbar är vi i blandade åldrar mellan 30-63 år. Vi har olika bakgrund och bor i olika delar av landet. Jag är inte äldst men känner mig mycket erfaren. Jag är den med mest branscherfarenhet och mest chefserfarenhet. Ibland har vi skojat lite om åldern men just nu är jag allra mest glad över att vara trygg i mig själv och ha livserfarenhet.

Nu när det händer mycket, av alla de slag, är det skönt att kunna ha perspektiv och kunna behålla lugnet. Jag märker att jag har så mycket enklare att hantera allt som händer än de som är yngre. Det har inte med ålder att göra utan erfarenhet. tänker jag. Jag har hunnit lära mig mycket genom livet som jag har stor nytta av. Allt jobbigt som jag gått igenom under åren känns som en tillgång på något konstigt sätt.

Uttrycket ”Livets hårda skola” må vara slitet men idag vill jag verkligen hylla livet själv som en riktigt elitskola.

Balans i mejlskörden

I slutet av förra veckan rådde balans i mejlskörden – ett positivt mejl och ett negativt.

Fick ett överraskande dåligt besked om att jag inte fått ett jobb som jag trodde jag hade en bra chans på. Hade haft ett bra samtal men inte blivit kallad till intervju och blev förvånad över snabb tillsättning. Det var inget toppjobb, och nu slipper jag flytta, men det bekymrade mig att jag missbedömt situationen. När jag senare kontaktade rekryteraren fick jag veta att jag hade en god chans men att en annan hade snäppet bättre meriter. De gick vidare med den personen direkt utan att intervjua andra. Så kan det vara.

Det glada mejlet var ett tackmejl från handledaren på skolan som blev glad för presenten jag skickat. Tydligen hade jag hittat helt rätt present, både överraskande och väldigt uppskattad. Han skev att han länge varit skeptisk till mitt alldeles för omfattande arbete och om jag skulle klara av bördan och ro projektet i hamn. Det gjorde jag! Med bravur. Han var glad, nöjd och mycket imponerad. Det värmer mitt hjärta.

Kanske kan detta beskriva den stora förändringen under mina tre studieår. Jag vågar mer, siktar högre och når länge. Jag tar motgångar som en erfarenhet. Kanske är det den vissheten som gör att kan känna mig trygg i jobbsökandet. Jag vågar söka drömjobb, siktar högt och tar nej som något att lära mig av. Och redan idag kom nästa inbjudan till intervju.

Alla erfarenheter är bra

För mig var förra veckan turbulent där känslor rusade och brusade på många olika sätt. Jag försökte verkligen att hantera alla känsloyttringar som fanns runt omkring mig, ta dem med ro och använda min trygghet i mig själv. Men visst påverkas även jag av andras känslor. Det blev extra tydligt vid några enstaka tillfällen där jag inte bara fick ta emot oro, utan även frän kritik och personliga påhopp från personer som jag känner mycket väl och som inte brukar bete sig på det sättet.

Turligt nog har jag flera bra knep för avkoppling. I fredagskväll blev det teater och i lördags massage.

Massagen var till en början lite trevande. Jag var spänd i hela kroppen, hade svårt att slappna av och det försvårade för massören att göra ett bra jobb. När massören kom upp till axlar och nacke med sina starka händer, var smärtan nästan lite mer än jag klarade av. Det var som att jag burit hela världens tyngd på mina axlar och att massören nu försökte bända loss det. En form av förlossning som gjorde ont men samtidigt gott. Efteråt kändes allt lättare.

Frusen, lite ruggig, flanerade jag runt efteråt innan jag tillslut hamnade på kafé Orion. Med riktigt gott kaffe och en mumsig smörgås, kunde jag slappna av och förstå.

De hårda ord som jag fått ta emot under veckan, handlar mer om avsändarna än om mig. Att de tog ut sina bekymmer, sin oro, över mig kan bero på att vi faktiskt står varandra hyfsat nära. De skulle aldrig uttrycka sig så tufft mot andra. Jag hade verkligen tagit åt mig av orden men när jag satt med kaffekoppen kom insikten det är det är avsändarna som har en del att ta tag i, att det är avsändarna som måste ta hand om sina inre och hitta tryggheten i sig själva.

Lärdomen satt långt inne, krävde sin tid att komma fram och jag är tacksam för min eftertänksamhet och att jag på detta sätt lära av mina erfarenheter.

Min slutsats blev:
” Alla erfarenheter är bra. Får man ingen nytta av dem i verkliga livet, så kan de alltid bli en bra novell”

Den mentala träningsinställningen

Det här med träning handlar en hel del om mental inställning. Åtminstone är det så för mig. Det är något jag är väl medveten om. Därför är det så förvånande att jag så ofta säger något i stil med ”Jag är egentligen ingen idrottstjej”.

Det som är sant i den meningen är att jag som liten, och under uppväxten aldrig varit intresserad av sport och idrott. Träningen är inget intresse som jag har med mig sedan barndomen. Men om jag är helt ärligt mot mig själv har det faktiskt varit något jag sysslat med rätt mycket i vuxen tid. Det handlar om tjugo år med träning i olika former, och olika regelbundenhet. De senaste åren har trenden varit stigande. Det är även under de senaste året som jag ser att avbrotten blir färre och kortare, att rutinerna blir stabilare och att längtan blir större.

Jag borde, nej, jag ska lära mig att säga ”Jag är en brud som har lärt mig uppskatta träningen och den är en viktig del av mitt liv”. Inga ursäkter, bara vara sann mot mig själv.