Om tårar

En kväll i ett vindskydd med en okänd människa kan leda till fina samtal. När jag satt vid en sprakande eld, vid Kyhls strandbad på Österlen förra veckan, hade jag förmånen att samtala med en dansk tjej som heter Frigg. Vandring var ett självklart tema men vi kom även in på sårbarhet. Vi talade om hur befriande det kan vara att gråta.

Vi delade en erfarenhet. När man är helt slutkörd, när all energi är slut och alla batterier tömda, men man ändå måste gå vidare – ja, då finns bara en sak att göra. Gråta. Det fungerar. Frigg berättade om hur gråten har tagit henne vidare, både i vandring och på andra resor i livet. Jag kunde berätta om en vandring för två år sedan, bara några veckor efter min ögonstens begravning. Jag minns att jag grät men jag visste inte om det var av energibrist, värk eller sorg. Det spelade ingen roll. Jag lät tårarna spruta och trampade vidare. Det gjorde fruktansvärt ont men var ändå förlösande på något sätt.

Det här tänkte jag på igår. När jag kom hem på kvällen var jag tömd på energi. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Socker är ett alternativ men jag hade inget godis hemma. Såg något sorgligt på tv, kände tårarna bränna och kände att jag hade ett val: bita ihop och byta kanal eller låta tårarna komma. Valet var mitt och det var lättande.

Dagen som aldrig tog sig

Igår när jag skrivit webbskrivningen och tagit en Power walk fick jag lydigt fortsätta att plugga. Jag hade ytterligare två deadlines, en räkneövning och en dugga. Jag kände mig inte helt förberedd så det blev en lång kväll. När osäkerheten sätter in, blir det svårt. Och just nu sätter jag upp mentala hinder för mig själv som jag inte vet hur jag ska riva.

Den håglöshet och energibrist jag känt den senaste tiden är svår att ruska bort. Vaknade med kraftig huvudvärk i morse, så jag missade förmiddagens seminarium. Tog mig in till stan för att äta lunch men mitt sällskap tog fel på tid så det blev fika istället efter viss omplanering. Trevligt att träffas och prata en stund. Gick vidare till ett bibliotek för att lämna tillbaka en bok. Lyckligtvis hade avspärrningarna hävds då de tidigare misstänkt ett bombliknade föremål i området. Märkligt att polispådrag av denna sort blivit vardag i vårt samhälle, en otäck utveckling.

Traskade vidare till en annan stadsdel för att på massage. Massören var oerhört vänlig och mjuk. Det var verkligt avkopplande och skönt. Massören tog i mig med en varsamhet som om jag vore både ömtålig och dyrbar. Det var således inte någon mer djupgående massage men ack så behaglig.

Efter massage behövde jag fika. Borde förstås ha satsat på lunch eftersom den uteblev tidigare, men jag valde att köpa med mig godsaker hem från Cajsa Warg, som är en mysig, butik med fina råvaror och olika delikatesser. Köpte bland annat en ost som jag skulle njuta av nu ikväll.

Osten var antagligen god med den luktade ladugård, eller snarare som den avföring som kommer från kossorna. Jag kunde inte äta den. Det gick inte att ha den så nära näsan. Nej, det blev ingen toppendag idag. Håglösen måste botas på annat sätt. Jag vet dock inte hur.

Önskan om mer ork

Efter att ha känt mig ovanligt pigg, ovanligt länge, kom bakslaget i går. Hade möte på stan och ägnade tiden efter mötet till att promenera: gamla stan, city, Norrmalm, Vasastan. När jag kom hem kände jag mig sliten. Så pass trött att jag inte orkade ut på min kvällspromenad. Tröttheten satt i hela kroppen, det var svårt att plugga och att skriva rätt. Därav blev det en tidig sänggång.

Känner mig piggare idag men energin saknas. Den finns inte som den brukar. Jag har ju, hittills, klarat mig ifrån influenser och förkylningar och jag tror inte att något är på gång. Det är en annan sorts trötthet. Kanske att det är så enkelt som att solljuset saknas? Eller järnbrist?

Det får nog bli en tur till hälsokostaffären idag. Något gott för hälsan borde passa fint när det är Alla hjärtans dag.

Tröttheten tar min tid

Den senaste tiden har tröttheten växt. Jag har sovit dåligt på nätterna bland annat pga magproblem, haft kvällsaktiviteter som dragit ut på tiden och haft tidiga morgonaktiviteter. Därtill mycket att tänka på med stress och oro. Sömnbristen har sina förklaringar.

Trots att jag vet att jag behöver sova, vila tankarna och gärna kombinera med fysisk aktivitet, så är det inte det jag gör. Däremot har jag tagit extra koppar med kaffe, fått i mig socker och fortsatt stressa som tidigare. Det här är ju jättekonstigt. Att det ska vara så svårt att göra rätt.

Eller är det mer mänskligt än konstigt? Kan det vara så att små bakslag händer för alla, att ingen är perfekt? Tänker att några dagar med trötthet enbart är några få dagar och att sömnbrist är något jag kan åtgärda. Jag kan snart bli pigg igen. Bakslag är ingen ursäkt, enbart en påminnelse om vad jag behöver göra.

Samtidigt, den omfattande bristen på energi gör att det är lättare sagt än gjort. Återigen, ingen ursäkt men en förklaring och möjligen en anledning till att jag inte kan ställa för höga krav på mig själv.

Ingen nytta

Tyckte att dagen började bra. Var uppe tidigt, fixade mejl och lite annat innan det blev en skön promenad i gråvädret. Men vad hände sen? Tyckte att dagen försvann. Det mörknar tidigt och jag råkade somna och sedan var dagen och kvällen förstörd. Totalt orkeslös. Totalt brist på energi.

En dag men ingen nytta.