Matt och eftertänksam

Sitter i soffan och dricker ett glas vatten. Ute tar vinden i och trädgrenar vrider sig och fäktar i blåsten. Själv är jag alldeles matt. Orkar varken vrida eller fäkta.

Igår var jag på teater. När ska satt i salongen smög sig en konstig känsla in i kroppen, det började strama i mage och rygg. Kanske att kroppen inte är van att sitta still under två timmar. När jag lämnade teatern blev dock känslan allt starkare. Tog mig till centralen och när jag nådde pendeltågetsperrongen bröt kallsvetten ut, benen darrade och illamåendet tog överhand. Tacksamheten att få en sittplats på tåget var stort men efter två stationer fick jag ta mig av. Illamåendet var intensivt och maginnehåller tömdes i en papperskorg. Det blev flera stopp på vägen hem, det var tydligen mycket som skulle tömmas ur kroppen. Ben var slaka när jag promenerade den sista delen genom regnet.

Väl hemma kändes tryggheten större. Närhet till en välkomnande säng och toalett är något som uppskattas. Natten har varit tuff men nu sitter jag här i soffan med ett glas vatten. Det jag tänker på, och anledningen att jag skriver, är ingen reagerade under min ovanliga hemresa. Ingen som frågade hur det stod till och gav en hjälpande hand. Ingen som erbjöd en påse, en servett eller en klunk vatten. Jag ställer inga krav men uppskattar medmänsklighet och empatin. Jag skräms av ett samhälle där vi inte längre bryr oss om varandra.

Värt att tillägga är att jag inte druckit alkohol utan det troligen handlar om matförgiftning. Jag åt en misstänkt sushirulle innan teatern och nu kommer det att dröja innan jag äter något liknande igen.

Stockholm en måndag i april

Det var grått och lite kulet när jag på förmiddagen klev av tåget vid Centralen i Stockholm och promenerade upp mot Åhléns och Drottninggatan. På centralen, Åhléns och anda ställen vaggade flaggorna på halv stång. Min kropp reagerar direkt när det, det väcker känslor. Att se blomsterhavet vid Åhléns lämna få oberörda. Det flesta stillnar och många har tårar i ögonen när det ser alla blommor och läser hälsningar på kort och skrivet på väggen.

Jag promenerade längs Drottningsgatan. Det är mycket blommor. Blommor ligger på det olika platser där människor och hund dött. När jag promenerade gick alla sakta och talet var mycket lågmält. Sällan varit så tyst på Drottninggatan. Flera kommer i grupper, djupt sorgsna. Troligen hade de förlorat någon de kände, kanske behövde de bearbeta sina egna upplevelser. Det var fint att gå, ensam men ändå tillsammans med andra.

Klockan 12 var jag vid Åhléns igen, det som kallas attentatplatsen och deltog i den tysta minuten. Det kändes viktigt. Har även varit vid Sergels torg och sett blomsterhavet.

För att sammanfatta promenaden så var det så vackert med alla blommor, alla tårar, alla värmande tankar och all empati. Tänker att det kanske inte är staden som förändrast, utan alla vi människor. Jag är i alla fall förändrad, det här är en händelse och en upplevelse på berört och påverkat mig djupt.

Att visa förståelse

Idag har jag varit på två olika bokcirkelträffar. Den ena var under lunchen tillsammans men några kollegor, den andra på biblioteket på kvällen. Två helt olika grupper och den här gången har jag läst två helt olika böcker. Att läsa är berikande för mig. Att samtal om böcker och läsning, ger mig ännu mer.

Det är intressant att höra hur olika vi uppfattar en bok, en historia och karaktärerna i en berättelse. Men det ställer även en del frågor. Jag kan bli lite skrämd. Jag kan bli lite skrämd när jag märker att någon sällan kan känna empati, sällan känner så mycket alls inför berättelsen. Jag kan också bli skrämd av någon som ofta avfärdar historien som ”osannolik”, att allt som är olika hens eget liv inte är verkligt.

Alla har självklart rätt till en egen uppfattning. Men i grunden tror jag att det är viktigt att vi kan förstå varandra, att vi kan ha förståelse för att det finns olika sätt att leva livet, att vi lever under olika förhållanden och med olika förutsättningar. När förståelsen saknas, väcks en oro i mig.

Kanske gör det bokcirkeldiskussionerna än viktigare. Att vi vågar prata om det, att vi åtminstone försöker att ta till oss av varandras upplevelser. Det berikar.