Författarsamtal med Emelie Pine

Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har sedan många år tillbaka något som de kallar för Internationell författarscen. Ett antal gånger per termin bjuder de in intressanta författare till ett samtal som vi i publiken får lyssna till. Tyvärr finns ingen chans att ställa frågor men oftast finns chans till bokköp och signering efteråt och därmed en chans att byta några ord. I onsdags var det Emelie Pine som stod i centrum. Pine har skrivit en bok, en essäsamling som heter ”Allt jag inte kan säga”. När jag läste boken tyckte jag om vissa essäer, andra hade jag svårare för och tyckte att det kunde vara intressant att få lyssna författarens tankar.

Pine tar upp ämnen som alkolism, barnlöshet, anorexia och vårdtäkt. Essäformen innebär att det är hennes upplevelser och inte fiktion. Essäerna kommer inte i kronologisk ordning, så man läser dem var och en för sig. Under samtalet berättade Pine mycket och öppet, men självklart stod mycket redan i boken. Å andra sidan fanns avsnitt hon inte orkade tala om alls, det blev för känsligt.

För mig är Pine fortfarande en mystisk person. Det finns frågor, som jag tycker är självklara men som varken finns med i bok eller samtal. Jag uppfattar som att säger att hon talar om allt men ändå utelämnar en del svårigheter. Vidare upplever jag henne som en öppen och ärlig person som tänkt mycket på känslor samtidigt som hon beskriver sig själv som att inte kunna känna empati. Å andra sidan kan hon bli förvånad när vissa av hennes nära inte känner empati för henne. Samtidigt uppfattar jag att hon tycker att det är naturligt att hennes bok väcker empati. Det här får jag inte att gå ihop.

Denna gång var det Jessika Gedin som ledde samtalet vilket var mycket proffsigt. Det kändes personligt och relevant. Det här är inte en självklarhet när det gäller författarsamtal ,tyvärr. Numera väljer jag de författarsamtal som jag vill besök, både beroende av författare och samtalsledare. Gedins sätt att ställa intressanta frågor, lyfte kvällen.

Det blev en trevlig kväll men kanske inte den mest missesvärda upplevelser jag varit med om.

Små och stora glädjeämnen

Nu är det tydligen full fart i Sverige igen. Som arbetssökande märkare jag det genom fler annonser, fler som svarare när jag ringer och fler som ringer, intervjuar mig och kallar till möten. Det känns kul att det är full fart igen. Vardag kan vara fint!

När jag under eftermiddagen gick mot tåget, stod som vanligen en rad bilar och väntade på resenärer som ville ha skjuts hem. En liten blå bli skiljde sig från mängden. En äldre kvinna hade troligen glömt hörapparaten hemma för stereon var på högsta volym och Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön” ljöd över området. Hon hade låten på repeat. Alla som passerade sprack upp i ett leende. Så underbart att se den lilla damen som diggade musik och bjöd hela området på en gammal dänga.

Jag åkte till Årsta för att lyssna på KulturhusetStadsteaterns internationella författarscen där Jessica Gedin samtalade med den irländska författaren Emelie Pine om hennes bok ”Allt jag inte kan säga”. Jag var där i god tid, köpte mig en glass och satt på en bänk i solskenet på det lilla torget. Jag var inte ensam om detta val. Vanligen är det vin på barer som lockar litteraturpubliken men idag var vi många som ville ha enkelheten och njuta av sensommarvärmen. Så underbart!

När jag satt och lyssnade till Pine tog jag upp telefonen och försökte ta några bilder (blev dock för suddigt). Samtidigt noterade jag ett antal missade samtal och meddelanden, vilket gjorde mig lite orolig. När författarsamtalet var över skyndade jag ut för att ringa mina föräldrar som sökt mig. Mamma var exalterad! De hade besök av två systrar från Minnesota. Deras farfar hade bott i ”vårt” hus under tidigt 1900-tal och ville se hur han bott. De hade bilder med sig. Nu har kvinnorna mejlat mig eftersom min pappa knappt kan engelska och min mamma inte alls. Jag vet inte hur de har gjort sig förstådda men det var tydligen väldigt trevligt! Det här är jätteintressant tycker jag. Det är inte första gången det händer, folk med foton har ringt på tidigare. Det är ett gammalt hus med spännande historia och många varma minnen. Min pappa har forskat en del och jag känner att jag ska ta vid det arbetet och passa på innan det blir försent att kunna fråga honom.

Jag är så glad att en dag kan innehålla så många stora och små glädjeämnen. Och då har jag ju inte skrivit om själva författarsamtalet, det som skulle vara dagens höjdpunkt. Det får bli ett eget inlägg.

Allt jag inte kan säga

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine är en essäsamling med mycket personlig karaktär. Det handlar om ett antal ämnen och händelser ur Pine:s eget liv, jobbiga och smärtsamma episoder. Det handlar bl.a. om agerande med faderns alkolism, försök att få barn, sorg och tabun. Det är äkta och ärligt beskrivet, rakt på.

Tonen är helt osentimental och Pine har en förmåga att skriva kort och ändå få med detaljer som gör beskrivningar så otroligt tydliga. Vissa saker kan jag förstå, andra känns lite mer främmade. Detta beror på att Pine är uppvuxen i Irland med irländska lagar och värderingar. Exempelvis är det inte helt lätt att sätta sig in i situationen där föräldrarna under lång tid är separerade eftersom skiljsmässa inte var lagligt. Intellektuellt kan jag förstås förstå men jag anar ändå att det finns underliggande värderingar, som Pine tar för givet, som jag inte känner till. Jag har även lite svårt för hur hon beskriver sin erfarenheter av medelåldern, då jag tänker att hon är ca 42 år nu är boken är utkommen och kanske att hon har lite mer av medelålderns vändringar att uppleva.

Boken är en debut och har fått flera priser. Riktigt så bra tycker jag inte att den är men helt klart läsvärd. Jag har även läst att man inte kan låta bli att gråta när man läser men det var inget jag upplevde. Ingen näsduk för mig. Emelie Pine kommer till Sverige i augusti och jag har bokat biljett för att lyssna till ett författarsamtal där Jessica Gedin ska leda samtalet. Det ser jag fram emot och jag tror att de kan ge mer till min förståelse av innehållet.