Stil

Har länge vetat att jag behöver hitta min stil. Det handlar om yttre stil: kläder, frisyr, glasögon och accessoarer. Det hände något när jag satt hemma och pluggade under ett antal år. Tanken var att hitta ny stil när jag började jobba igen. Pandemin slog till och jag har inte kommit tillskott. Tvärtom, så har stilen blivit allt mer bekväm.

Under förra veckan blev det tydligt för mig. Det jag hafsade runt i var inte jag. Inte alls så som jag vill se ut. Jag även om kläderna är mjuka och bekväma så känner jag mig inte alls bekväm.

Nu måste det bli ändring och jag måste komma på ett sätt satt hitta min stil som är jag. Det blir uppdraget för sista semesterveckan. Till dess får jag ägna mig om stilstudier och eftertanke.

Efterlysning: Sunt förnuft

Härom kvällen ägnade jag någon timma åt att klicka hjärtan vid snälla kommentarer i facebook-grupper. Det är så otroligt många som skriver elaka inlägg, med total avsaknad av empati. Därför väljer jag att stödja dem som skriver snälla saker, säger ifrån och orkar ta diskussion med de elaka tungorna. Många kommentarer är sådana att jag verkligen inte kan förstå varför någon behöver skriva dem. Med bara en liten gnutta sunt förnuft kan man förstå att andra enbart blir arga och ledsna och att det inte leder till något gott. Visst kan man känna irritation, men man måste inte skriva allt man tänker, tänker jag.

I morse läste jag ett oerhört argt inlägg, med många versaler och även en uppmaning till att hen inte ville ha onödiga kommentarer. Även innan morgonkaffet kunde jag inse att hens aggressiva ton och egoistiska synsätt, bjuder in till kommentarer. Med lite sunt förnuft kanske man kan inse att det är svårt att få empati och hjälp när man är otrevlig och oförskämd. Så tänker jag.

Och så våra politiker. Som tydligen är jättenära vänner med Bindefeldt och tycker att det är en god ide att ta semester efter en veckas arbete i riksdagen efter ett långt sommarlov. Känner mig tveksam till om skolbarn skulle få ledigt från skolan med den anledningen. Det är nog många yrkeskategorier som skulle få svårt att motivera ledighet på detta sätt. Med lite sunt förnuft kan man ana att det påverkar förtroendet. Eller så kan man kolla hur det gick för de politiker som var nära vänner med Bindefeldt när han fyllde jämnt förra gången. Det är tillåtet att lära av historien, tänker lilla jag.

Eftertanke och sunt förnuft är gratis och något jag rekommenderar fler att nyttja.

Hur livet kunnat te sig

Under andra året på gymnasiet var jag under en tid tillsammans med en kille som var, och är, några år äldre än jag. Jag ser det som mitt första lite längre och seriösa förhållande som var bra på många sätt. Killen var, och är fortfarande, trevlig. I fredags fyllde han 50 år vilket fick mig att tänka till och inse hur fort tiden gått.

Då, var vi så unga. Jag tror knappt att vi kunde se oss själva som medelålders. Jag vet inte riktigt varför relationen tog slut. Jag tror att det var mest praktiskt såsom att jag ansökt till en skola som låg 30 mil hemifrån och han till en skola som låg 100 min hemifrån. Jag tror inte att vi hade synkat våra beslut och framtidsplaner, vilket idag tycks som en logisk förklaring till att vi bröt upp. Under åren som gått har vi setts vid enstaka tillfällen, skickat julkort och har kontakt via facebook.

Hur hade mitt liv varit om vi pratat om framtiden och fortsatt tillsammans? Det är inget jag grubblar över men det är en rolig tankelek, att försöka se och förstå hur olika beslut tar oss fram i livet. Mannen är relativt stillsam av sig, lever ett liv med några hobbys som han ängar sig mycket åt. Hade vi kunna att gemensamma intressen? Hade vi kunnat tillföra något i varandras liv eller hade vi hämmat varandra? Eller hade vi enbart sett praktiskt på livets alla frågor, som vi såg på våra skolval? Som sagt, jag vet inte och har ingen ambition att utforska ytterligare, utöver denna tankelek. Däremot är jag väldigt glad att det gått så bra för oss båda i livet.

En tanke slår mig dock, jag kanske borde skriva till honom istället för här i bloggen. En tanke…

Att ge sig tid

Ibland behöver man tid. Det är åtminstone min övertygelse. Igår hade jag en sådan dag. Jag var trött, ledsen och hade svårt att koncentrera mig. Jag ville bara vara, få tänka, få vara för mig själv helt utan krav. Jag hade möjligheten att ge mig en sådan dag. Men inte utan dåligt samvete. Och det leder till tanken att det är något som inte riktigt är bra i vårt samhälle.

Väldigt många har inte ens möjligheten att ta paus en dag. Jobb, familj, åtaganden medger inte det. Och även jag som har tillräcklig flexibilitet och kan ge mig möjligheten, har svårt att ta vara på den. Ändå är jag övertygad om att alla behöver sådana dagar.

En tanke är förstås att var och en får skaffa sig sina egna möjligheter. En annan tanke är att samhälle och normer kan hjälpa till. Vad är det som säger att det är lördagar och söndagar som ska vara lediga för många? Behöver kalendern vara så styrande i våra liv?

Det finns ju även förslag om kortare arbetsdagar. Kanske att det snarare är mer flexibilitet, mer frihet som behövs. Jag har inget emot att jobba hårt och mycket men denna höst har jag lärt mig att värdesätta just flexibiliteten, att få jobba när jag mår bra, att få jobba klart. Och att få lägga en uppgift åt sidan när jag inte har kraft och ork att prestera.

Det här tarvar mer eftertanke. Jag har inte svaren men känner att det här är viktigt.

Att samtala om sorg

I torsdags deltog jag i den fjärde sammankomsten i den sorgegrupp som jag är med i. Det innebär att det bara är en gång kvar. Jag känner att det gett en del att vara med men inte riktigt som jag trodde.

Vi börjar med att träffas och fika och det är skönt att landa. Därefter har vi genomgång, som ett föredrag, gemensamt, innan vi går vidare för samtal i mindre grupper. Flera av mina medmänniskor i gruppen är väldigt stillastående i sin sorg. Jag är en person som jobbar på, bearbetar och gör vad jag kan för att lära mig att leva med sorgen. Jag vill inte fastna. Det betyder inte att min sorg är mindre, enbart att jag hittar olika verktyg att hantera den.

I torsdags kom jag till insikt att jag måste lugna ner mig. Jag har mycket som pågår nu men jag måste även ta mig tid att tänka. Det jag insåg, är att min plats för eftertanke varit min balkong. Där har jag suttit ändra fram till slutet av september. Men de senaste veckorna har jag inte haft en sådan plats, där jag bara kan vara och tänka och tända ljus. Jag måste fixa en sådan plats. En plats för avslappning, eftertanke och återhämtning.

Tankeställare

Veckorna går i hisnande fart. Det går upp, det går ner, det är snabba kast mellan ytterligheter och det känns som att jag far hit och dit i en allt högre fart. Mycket är väldigt positivt, annat mindre angenämt men allt är utvecklande på sitt sätt. Men det hinner jag nästan inte reflektera över.

Därför blev samtal i närbutiken en riktig tankeställare. Jag mötte grannens bästa kompis och stod och snackade med honom en stund. Han frågade om midsommar och ville försäkra sig om att jag var ledig. ”För du jobbar ju så väldigt mycket, du måste få vara ledig”.

Är det andras bild av mig? Att jag jobbar mycket? Jag kommer visserligen hem sent varje kväll men det betyder inte att jag jobbar jämt. Eller? Har det möjligen blivit lite mycket den senaste tiden?

Dags att rannsaka mig själv. Så det ska jag ägna resten av kvällen åt. Jag ska ta reda på om jag har rätt balans i livet. Och vad jag eventuellt behöver ändra på. Otäckt, men nödvändigt.

Livet som gåva

Det vackra vädret har jag tyvärr inte njutit så mycket av idag, då jag istället har varit på ett retreat. Det innebär några timmar i tyst gemenskap. Idag var vi några få kvinnor som samlades i kyrkan och gav oss några timmar till oss själva. Temat var livets gåva och vad ser sker när man ser livet som en gåva. Ett lite för stort ämne för mig, åtminstone just idag.

Jag har den senaste tiden haft många grubblerier om mitt eget liv, hur jag vill leva och hur framtiden ser ut. Att gå på retreat är en del av min resa för att hitta mina svar. Men idag blev det för stort. För svårt att ta sig an. Men det var skönt med stillheten. Det yttre lugnet bidrog även till ett inre lugn. Det kommer jag må gott av.

Dessutom läste jag flera dikter som fick en helt ny innebörd. Dikter som jag behöver läsa igen, kanske förstå. De är fint att upptäcka något nytt i det redan kända. Det var så många tankar som väcktes och som jag ska ta vara på.

Dagen blev inte alls som jag tänkt mig. Kanske är det en alldeles särskild mening med det. P1010389

Halloween-fritt

Halloween är en tradition som jag vågar vägra. Det är inget för mig. Jag ser inte vitsen med det. Jag ser inte att fördelar överväger nackdelar.

Traditioner är något jag tycker om- Jag gillar att bevara gamla och jag gillar att det skapas nya. Det är en del av kulturen. Jag tycker mig se en positiv utveckling när det gäller Alla hjärtans dag som inte längre enbart handlar om dating utan sprids till alla tänkbara relationer där man uppskattar varandra. Känns fint att vi visar varandra uppskattning och kärlek.

Spöken har jag däremot ingen relation till. Har inte heller det behovet. Tyvärr ser jag inte heller någon positiv utveckling av traditionen. Jag ser inte att det tillför något. Däremot ser jag en oerhört olycklig sammanblandning med Allhelgonahelgen. Och att de inte riktigt klarar av att samsas om tiden och respektera varandra. Det gör mig besvärad. Låt barnen klä ut sig och få godis, men inte på bekostnad av en annan tradition.

För mig är Allhelgonahelgen viktig och mitt val är att bevara den. Det blir ljuständning och eftertanke. Tyvärr är de gravar jag vill besöka på ett litet för långt avstånd för ett besök. Ljusen får tändas på andra platser och tankarna får tid på personliga platser. Det blir en fin helg. Helt Halloweenfri.