Åtta år

Idag är det åtta år sedan min chinchilla, Drutten, dog. Hon var ganska speciell, enstörig, lite butter och hon blev 22 år. När vi köpte henne sa försäljaren att medelåldern var 9 år så trots sin tjurighet så trivs hon nog hos mig. Vi trivdes bra ihop.

Första åren efter hennes död tyckte jag att det var så otroligt tyst här hemma utan henne. Det tog väldigt lång tid att vänja mig av vid att ropa på henne när jag klev innanför dörren. Det tog ännu längre tid, fler år, innan jag lyckades sluta att vrida på huvudet för att se hennes bur när jag gick in i köket. Det var en rörelse som skedde per automatik och fanns i kroppen efter alla år tillsammans.

Idag får jag erkänna att hennes bord fortfarande står kvar och matskålen har jag inte heller gjort mig av med. Hade nog tänkt att jag skaffat mig ett nytt husdjur efter så här många år men det har jag ju inte. Eftersom jag bor ensam så har jag ingen som tar hand om djur när jag reser bort och jag vill ju inte lämna djur ensamma. På sikt vill jag absolut ha ett djur igen, gärna en guldfisk och en kanin.

Saknad

När jag flyttade hemifrån och började skapa ett eget hem, så var husdjur en viktig del. En av alla dessa djur var en chinchilla. När vi köpte henne sa försäljaren att medelåldern var ungefär nio år. Det trodde vi på.

Just den här Chinchilla, som vi gav namnet Drutten, var en envis dam med egen vilja. När drygt tio år hade gått började hennes hälsa vackla och jag började förberedda mig på att hon kanske inte hade så många år kvar. Åren gick, tidvis var hon mycket krasslig, men hon repade sig alltid. Till slut tänkte jag mig henne som näst intill odödlig. Och det var inte svårt att googla fram att försäljaren inte riktigt haft god information.

När hon dog var hon 22 år gammal. Det är snart tre år sedan. Och jag saknar henne jättemycket. Mer är tjugo år tillsammans betyder mycket, man hinner sammanlänkas i livet. Jag vill fortfarande ropa hej till henne när jag kommer hem. Huvudet vill fortfarande vrida sig mot hennes bord när jag går in i köket. Det sitter på något sätt i kroppen. Visst har sorgen bleknat under de här tre åren, men saknade är fortfarande stor. Trodde faktiskt inte att det skulle blir så. Men nu vet jag. Saknad är seg känsla, en som inte lämnar. Saknad håller även fast minnen, sådan jag inte vill lämna. Jag lär mig att leva med saknaden.