Perspektiv

Jag är inne i min tredje semestervecka av fyra och jag har det bra. Jag har fått så många fina dagar, bra väder, avkoppling och återhämtning. Det är jag som bestämmer vad jag vill göra och om inget blir gjort så är det mitt eget ansvar.

En reflektion är dock att jag inte pratar med någon. Eftersom det inte är så klokt att träffa andra människor så blir det inga riktiga samtal. Det har blivit några korta utbyten under vandringar om väder och leder samt ett samtal med paret på hotellet i Kristianstad. Att jag kan räkna samtalen är ju ovanligt. I en jobbtillvaro minns man ju knappt alla samtal under en och samma dag. Jag har inget problem med att vara själv, men jag kan längta efter diskussion, bli utmanad, bli påmind om att det finns andra synsätt än mina egna tankar.

Så kom en annan påminnelse. Det är fyra år sedan vi begravde min älskade ögonsten. Svårare dag har jag inte varit med om och klarade jag den, så klarar jag mycket. Att ha möjlighet att faktiskt kunna se fram emot att träffa vänner igen, är så otroligt mycket bättre än att veta att det är försent. Finns ingen anledning att riskera att förlora någon för få en liten pratstund nu. Så med lite perspektiv så väntar jag så gärna på att få träffa andra igen.

Bokcirkelprat

Ikväll har jag träffat bokcirkeln på bibblan. Över helgerna har vi läst ”Blodsbunden” och vi var många som gillade den. En person sammanfattade sin bedömning som ”Mästerverk”. Två personer hade inte kommit igenom hela boken, främst av tidbrist men efter kvällens diskussioner var de inspirerade att läsa vidare.

Jag älskade kvällens diskussion. Vi var en lagom liten grupp som tog ut svängarna samtidigt som vi lyssnade till varandra. Vi skrattade högt åt hur vi nöjt av vissa avsnitt. Flera av oss blir nästan tårögda när vi tänker på slutet. Jo, den här boken innehöll verkligen mycket, så även vår diskussion.

Nu är jag påfyllt med massor av positivt energi.

Kan man ta avstånd från beteende men gilla annat?

Hur illa får man bete sig och ändå få eloge för ett bra jobb? Den frågan dyker upp i mitt huvud nästan dagligen då jag läser i media om olika fall där typer och sluskar visserligen är bra i sin profession men tveksamt om någon vill jobba med dem. Det blev mycket uppmärksammat i samband med metoo men visst förekommer det även i andra sammanhang. Det kan handla om personer som gör sitt jobb men låter humör och egna preferenser gå ut över andra, visar brist på respekt och visar på ”oönskat eller opassande beteende”.

Kan man ta avstånd från en persons dåliga beteende men ändå uppskatta annat som personen gör? I många företag finns uppförandekoder som underlättar att göra bedömningen. Det jag läser om i media är mer svårtytt. Trots att jag inser att jag inte har tillräcklig information så har även jag känslor som ibland rusar iväg (nåja, jag är nog ganska sansad, trots allt).

Ganska så ofta undrar jag över ledarskap dvs hur chefer försökt att agera. Jag vet ju att man som chef kan göra mycket, dock är ingen chef mer än människa och underverk är svårt att åstadkomma. I många fall rör det sig om något form av ohälsa, psykisk eller missbruksproblem, och där finns både möjligheter och skyldigheter till rehabilitering. Vad görs?

Jag tycker att det här är svårt och ett sätt att göra frågan hanterbar är att våga diskutera det med andra. Hoppas så innerligt att ledningsgrupper vågar ta den i diskussionen både formellt och informellt. Hoppas så innerligt att flera företag tar upp dessa diskussioner på ett icke-anklagande sätt. Steg för steg kan det leda till verklig förändring.

Mer diskussion

Följer varje dag händelseutvecklingar kopplade till metoo-bekännelserna som blir fler och fler. Jag tycker debatten är viktigt och bra. Samtidigt vet jag hur svårt det är att ändra värderingar och jag ser med viss oro på utvecklingen. Att berätta är ett viktigt steg men vi har så mycket mer att göra innan ändring faktiskt sker.

En farhåga är att det som har utsatt kvinnor för olika typer av övergrepp, nu åker ut i kylan. Vart tar de vägen? Vad händer med dem? Genom att de inte finns kvar i sammanhang, finns inte heller någon form av samtal och behandling. Företagen där de varit anställda har köpt ut och har inte längre något rehabiliteringsansvar. Jag är inte övertygad om att utanförskapet leder till bättring. Självfallet ska de stå för vad de gjort men hur kommer vi vidare?

En annan farhåga är nu att många män (även kvinnor) förväntas vara helt tysta. Som jag upplever det är detta en tid för utsatta kvinnor att tala. Andra åsikter och perspektiv är inte välkomna. Självklart ska vi stötta kvinnor som blivit utsatta. Men kan det göras och ändå välkomna en diskussion? Jag tror att vi behöver prata. Även om vi inte är helt överens. Att tysta ner, förbjuda andra att yttra sig, ser jag inte som en långsiktig lösning.

Jag tror att vi ganska snart behöver gå vidare från att berätta om händelser, leta syndabockar till att ta mer av diskussion och skapa förändring.

Bokcirkelsnack

Det är en fröjd att då vara en del av en engagerad bokcirkel. Jag är med i en cirkel som biblioteket anordnar. Vi känner inte varandra på annat sätt, vi umgås inte och vi träffas enbart vi dessa träffar och diskuterar böcker. En gång i månaden, träffas vi och det är något jag inte vill missa.

Samtidigt som vi diskuterar böcker, lär jag mig mycket om de andra. Jag har redan fattat vilka som nästan alltid är positiva och vem som nästan alltid är negativ. Jag har lärt mig att de andra i stort sett enbart diskuterar berättelsen. Jag är den ende som självmant tar upp språket, hur boken är upplagd mm.

Vid senaste träffen diskuterade boken Domaren. Det blev så tydligt att vi uppfattar boken så olika beroende av vår egen erfarenhet och vår egen människosyn. Vi var olika tolerant för att man kan agera olika i speciella situationer, vi hade olika syn på hur det kan gå upp och ner i ett förhållande och vi var i olika grad förlåtande för att en människa inte alltid agerar rationellt.

Några i gruppen ser att människor kan vara olika, ha olika intressen, olika drivkrafter, olika motivation mm. Andra menar att det som de själva inte känner igen, är orealistiskt eller osannolikt. Det här tycker jag är väldigt intressant.

Å ena sidan ser jag att olikheten berikar, att vi kompletterar varandra och att det är det som gör diskussionen så intressant. Å andra sidan vet jag vilken människa jag vill vara. Och jag vill verkligen vara den öppna, ha hög tolerans, visa respekt och vara en medmänniska.