Segt

Sitter insvept i en filt och försöker låta blir att tycka synd om mig själv. Febern är inte lika hög idag men märkbar. Huvudet spränger vilket gör att jag tappar ork och lust. Sitter mest och blundar. Det är segt.

Som chef vill jag vara en god förebild. Jag ser det som självklart att mina medarbetare ska vara hemma och kurera sig när det är sjuka och inte jobba. Ändå sitter jag själv med telefonen och hanterar akutärenden. Känner mig usel som förebild och människa. Samtidigt går utvecklingen mot ett samhälle där jobb och fritid blandas allt mer. Nya tekniska lösningar gör att man kan jobba på olika sätt, flera väljer att jobba hemma ibland för att minska restid, andra älskar den nya flexibiliteten. Det finns för- och nackdelar med allt. Just nu är jag mest oroligt för att vara otydlig i mina svar, nu när hjärnan är feberseg.

Råkade hitta ett gammalt nyckelkort i ett bortglömt tygfodral som låg i en väska. De var från något hotell som jag bott på. På baksidan fanns ord nedklottrade, ett utkast till en dikt. Inte alls så dum, behöver bara putsa lite på den. Tänker på hur många okända mästerverk som ligger och skräpar i byrålådor, handväskor och anteckningsblock. Så mycket som aldrig blir utgivet.

Sömning söndag

Vaknade lite för tidigt i morse av lekande barn i korridoren. Båten anlände vid hamn vid 09.30 men barnen i grannhytterna ville leka betydligt tidigare än så. Tog men snabbt av båten och åkte in till jobbet för att lämna mitt bagage på tillfällig förvaring. Bytte till badväskan och gav mig ut på stan igen.

Först blev det frukost på Urban Deli. Gott kaffe, god juice och en fantastiks macka med ost och avokado. Att där och fick inspiration till att skriva dikter. Det här inte ofta men idag var en sådan dag. Ett snöblandat regn tilltog så det fanns all anledning att sitta kvar en stund.

Därefter blev det simning på Centralbadet. Inget hångel idag! Däremot var det tungt. Som att jag saknar energi och att huvudvärken påverkar hela kroppen.

När jag skulle tillbaka till jobbet för att hämta packningen, kom jag inte in. Kodlåset krånglade. Det är inte första gången det händer. Det brukar lösa sig. Men inte idag. Jag hade tänkt jobba lite en nu antog jag att detta var ett tecken på att jag skulle åka hem. Jag är dock väldigt irriterad på att min packning är inlåst på kontoret. Där finns saker jag behöver.

Eftermiddagen ägnades åt tvätt, datorvård, handling och bokläsning. Har uppdaterat en del program i datorn, så nu känner jag knappt igen mig. Därtill har jag passat på att ta ett antal sov-pausar. Det är ju så skönt på en söndag. Att slumra i soffan. Kravlöst. Stressfritt.

 

 

Att skriva i sorg

Den här helgen har varit omskakande och snörvlade, det har inte varit lätt att se klart. Sorgen som kom över mig är brutal och gör som den vill. Jag känner mig lite som en nybörjare. Ledsamheter har det förstås funnits i livet, men just denna typen av sorg är en ny erfarenhet för mig.

Jag bestämde mig ganska direkt för att skriva ned vad jag är med om, tankar och känslor. Jag har ett Word-dokument som jag fyller på. Att från enstaka ord till längre utläggningar. Dels är det skönt att skriva av sig, dels ser kan jag se vissa mönster och kanske kan de vara till hjälp senare. En hjälp att förstå både sorgen och mig själv. Dessutom behöver ju inte allt hamna här, knappast intressant för andra.

Försöker även få till en dikt som beskriver mina känslor. Det är svårt. Jag ser att den saknar rytm, är oharmonisk. Å andra sidan tänker jag att det är ju precis så det känns – tankar och känslor som kommer spontant och varken är kontrollerbara eller styrbara. Harmonin är inte så framträdande i sorg.

Kvällens uppgift är att skriva kondoleansbrev till några person. Jag kan visserligen både ringa och mejla men till några personer känns det bättre med ett vackert brev. Vi får väl se hur det går. Skönt att ha tillgång till skrivandet – men det är väldigt annorlunda att skriva i sorg.

Tagen av en dikt

Av nattens drömmar minns jag ofta ganska mycket. Inte allt men många drömmar dröjer sig kvar. Ibland är det inte drömmen som finns kvar, utan en känsla, ett tema eller liknande.

I morse ville en känsla och en bild stanna kvar i mig. Det blev till slut en dikt. Och det var något som berörde mig djup. Inte mina egna ord, men temat och hur jag fick ihop helheten och att dikten verkligen betydde något för mig. Jag satt där på pendeltåget och skrev och var helt uppe i känslan. Det var ett svårt ämne, smärtsamt och inte alls behagligt. Men det blev en riktigt bra dikt. Viktig.

Hade svårt att skaka av mig känsla. Den har påverkat hela min dag. Skulle vilja jobba vidare med dikten, redigera och skriva rent men känner att jag behöver vänta med det. Redo men ändå inte. Orkar inte bli så tagen.