Snart är det påsk

Har börjat gå upp tidigare på morgnarna för att hinna med mer. Jag är egentligen väldigt morgontrött men den senaste tiden har jag försökt börja jobba redan vid 07.30 för att hinna med en den innan alla möten börjar. Vanligen börjar mötesracet vid 9-tiden men ju mer vi har att göra desto tidigare börjar vi.

Jag har massor av saker jag vill vara klar med till påsk. Jag har påsken som delmål. Idag blev jag påmind om att det är påsk redan nästa vecka och det är ju alldeles för tidigt för att jag ska hinna med allt. Blev faktiskt lite stressad och även lite inspirerad. Det är dags att snabba upp tempot för en spurt mot påsk.

Söndagssliten

Från åtta på morgonen till åtta på kvällen, har jag suttit med en rapport med deadline i kväll. Det innebär att den tog längre tid att skriva än jag trott och att jag dessutom sköt upp en del av skrivande i fredags då jag var febertrött. Under dagen har jag fått i mig ett antal koppar kaffe och nu ska det blir gott med ”lunch”.

Tyvärr är det inte så mycket kvar av helgen och det kan jag sakna. Jag längtar väldigt mycket efter mer fritid. Det är inte många veckor kvar nu, tänker jag. Eller hoppas jag.

Nu ska jag försöka se över planeringen så att jag åtminstone kan få vara lite ledig någon eftermiddag i veckan. Jag tror att det kan behövs för att orka och för att hålla mig friskt. Jag behöver mer tid för motion.

Tenta

Efter en fruktansvärd natt, klev jag upp tidigt i morse. Känns lite märkligt med tenta en söndag och det var oron inför tentan som gav sömnbesvären. Nu är dock tentan avklarad. Det blev fem intensiva timmar framför datorn, utan avbrott. Precis som jag misstänkte, var det inte jättesvårt men jag är alldeles för långsam för att hinna med allt. Det var fyra uppgifter och jag hann ca 3,75 av dessa så det för jag vara nöjd med. Det hade kunnat vara värre. Jag kan alltså inte räkna med full pott men borde kunna bli godkänd. Så känns det nu, i alla fall.

Nu väntar en kopp kaffe. Jag behöver få upp energin för att orka slutföra nästa uppgift med deadline idag. Den ska jag sova.

Tillbaka till verkligenheten

Efter dagar med högsommarvärme, har den vanliga försommaren kommit tillbaka. Idag är det svalt och skönt, lite grått och med en mjuk vind som får blad, fröer och pollen att virvla runt. Det är ett behagligt lugnt som jag välkomnar. Jag är dålig på att tåla värmen och får mindre gjort då.

Igår kväll hade jag en inlämning på ett grupparbete. Jag är så lycklig att det är klart och att jag överlevde. Det är knappast något mästerverk men det är i alla fall klart. Nu ska vi bara opponera på en annan grupps arbete, sedan är kursen klar. I den andra kursen återstår ”bara” sluttentan.

Jag borde alltså plugga till tentan men jag behöver lite tid för återhämtning efter gårdagens deadline. När man lämnar en sådan studiebubbla – är det skönt att få vara tillbaka i verkligenhet. Jag vill vara i denna verklighet innan jag går in i nästa studiebubbla. Då är det skönt att även verkligheten är som den ska – med alldeles vanligt svenskt försommarväder. Att få frysa på balkongen, hör till, så nu blir det förmiddagskaffe med en filt över benen.

 

Ursäkter jag inte hört tidigare

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta och det gäller i högsta grad de skolgrupparbeten som jag genomlider. Jag har tänkt att det nog inte kan bli värre men tydligen kan vissa personer överträffa det mesta.

Igår hade vi möte, i en grupp på tre. Vi har en deadline nästa veckan. Men vi var bara två som deltog och gjorde vad vi kunde för att få tag i nummer 3. Efter ett tag fick vi kontakt och fick svaret: ”Jag är på AW och kan inte vara med”. Nähä. Vi andra blev först tysta och valde sedan att börja skratta. Ingen av oss har i våra långa karriärer hört den ursäkten tidigare. Person nummer 3 vill dessutom att vi ska vara klara tidigt eftersom hen ska resa bort. Men när vi försökte hitta nya mötestider fick vi nej på den ena efter den andra förslaget. Hen kan inte vardagar då hen jobbar, tydligen inte kvällstid heller, helgen går bra dock ej för tidigt på morgonen (10.00 är alldeles för tidigt), ej heller över lunch då hen äter mat. Tack och lov var min andra gruppkompis tålig och lyckades till slut hitta en tid. Puh.

Jag och den andra närvarande personen bestämde oss för att slutföra och vårt bästa. Om nummer 3 behagar bidra till arbetet eller ej, ids vi inte bry oss om. Vi kan ställa upp på mycket men vi tänker inte offra våra betyg. Samtidigt känner jag en mycket stor tacksamhet över alla kollegor och medarbete som jag haft genom åren, som alltid ställt upp på gott samarbete.

Förmiddagen som försvann

Var riktigt irriterad i morse. Idag, kl 13.00 var inlämningsdag för ett grupparbete. Trots att jag satt i natt och gjorde en annan persons jobb, så var hela arbetet inte klart som det skulle i morse. Vi har haft flera veckor på oss men det har varit svårt att få kontakt med de andra i gruppen. En tjej är ambitiös men osäker, hon svarar men tar inga initiativ. En kille hör i stort sett inte av sig. Han är duktigt och viktig för resultatet men det blir en stor osäkerhet när man inte vet om han tänker göra något eller inte. Jag har gjort det mesta av hans del.

I morse var han dock lite mer aktiv. Lärarna kollar nämligen så att alla har varit med och bidrag. Troligen det skälet till att han raderade delar av det vi gjort, skrev i det igen, så att det ska se ut som att han gjort det. Jag vet att jag inte ska bry mig, men det gör mig irriterad. Om han hade hört av sig och varit ärlig, hade vi andra självklart hjälp till och försökt lösa hans situation. Nu har vi försökt anpassa oss, gjort allt själva och då kan man inte låta bli att bli berörd när han ändrar utan att säga något. För mig är det inte kamratskap.

Hursomhelst fick jag sitta hela förmiddagen och kommentera, vägleda och stötta inför inlämningen. Jag tror att arbetet är okej så det ska bli skönt att lämna det bakom mig. Jag funderar dock på att ge återkoppling till mina gruppkamratet. De har många fina styrkor att ta vara på. Men det har även egenheter som de behöver arbeta med. Att fortsätta som de gör nu, kommer inte att fungera för dem i arbetslivet.

Mot deadline

Med foten i högläge och regn utanför fönstret, känns det riktigt bra att sitta inne och skriva. Just nu redigerar jag en novell som börjar blir klar. Den måste helt enkelt bli klar snart. På fredag finns en deadline till en novelltävling, dit jag gärna vill skicka in ett bidrag. Och för mig gör deadlines gott. Det sätter press och ser till att jag blir klar. Annars känns det som att jag kan finjustera i en evighet. Men inte denna gång. Novellen är redan ok och på fredag ska jag vara riktigt nöjd. Nu kämpar jag vidare mot deadline.