Den oändliga familjen

Den oändliga familjen av Cilla Naumann är en välskriven roman om en familj som visar sig vara i djupaste kris. Det utspelar sig främst i Stockholms innerstad med två parallella berättelser. Den ena uppfattar jag 70-tal och den andra vandrar från nutid och bakåt. Vi får även följa några olika berättar jag.

Jag hade svårt att komma in i berättelsen. Jag har lite svårt att förstå vissa delar men gillade andra. Men så händer något och jag är helt fast. Jag blir berörd, förtvivlad och kan inte lägga ifrån mig boken. Det är otäckt, kusligt och väldigt bra. Två hus i Stockholm, där karaktärer kan se i in i varandras lägenheter och jag var förstås tvungen att googla för att förstå mer exakt vilka hus det handlar om. Jag är så inne i berättelsens.

I mitt tycke är det en kompakt berättelse som får med mycket på ett elegant sätt. Rent berättarmässigt och skrivmässigt skickligt gjort, vilket jag förstås njuter av. Det är kommer upp på topplistan över de bästa böcker jag läst i år.

Jag har tidigare läst Naumanns ”Bära hem barnet”. Den gjort intryck på mig men inte alls på samma sätt som ”Den oändliga familjen”.

Bära barnet hem

Bära barnet hem av Cilla Naumann är en finstämd roman om vad det är att vara mamma. Berättelsen sker i två perspektiv med två huvudkaraktärer och det mesta sker i Colombia. Tempot är långsamt och språket är stilfullt vilket ger en lugn läsupplevelse.

En svensk kvinna reser med sin vuxne adopterade son för att träffa den biologiska modern. Det handlar om mötet men även en del tillbakablick till tiden då hon hämtade sina barn. Vi får även en liten glimt av tiden innan barnen kom och en glimt av förhållande till sin egen mamma.

Den andra kvinna vet inget om sina föräldrar, har vuxit upp i ett kloster och arbetar nu som hemhjälp av barnskötare. Hon jobbar när ett barnhem och kan genom ett fönster ana lite av livet i barnhemmet.

Jag tycker mycket om den här boken. Jag kan känna med båda kvinnorna och jag tycker om att vara i deras världar. Språket tilltalar mig mycket. Däremot är det något med kompositionen som skaver i mig. Jag hade gärna fått lite mer av den svenska kvinnans förhållandet till sin egen mamma för att får med det perspektivet tydligare. Jag hade velat läsa mer.