Städer

Vad vill vi ha våra städer till? Det har jag gått och funderat på under den senaste tiden. Såväl Stockholm som andra städer som jag har besökt är under förändring. Redan tidigare såg vi hur butiker flyttar från citykärnor till köpcentrum och elhandel. Nu ser vi hur både butiker och serviceinrättningar stänger i pandemins framfart. Och det går fort nu, tycker jag som ser hur allt fler lokaler gapar tomma.

När jag i tisdags for ner till Göteborg, hade jag en del planer. Jag vet ju att få besöker städer nu eftersom det inte finns så mycket att göra: inga konserter, inga nöjesparker, inga stadsfester, ingen utomhusteater mm. Det gör städerna lugna och fina. Och betydligt tystare en tidigare, hann jag tänka när jag letade mig fram till favoritbutiker och caféer. Det visade sig dock att väldigt många av mina favoritbutiker var helt stängda, någon hade flyttat och flera bra caféer har changerat. Inget är sig likt.

Som i alla förändringar är det svårt att överskåda när man är mitt i den. Men jag tror att vi behöver en diskussion om hur vi ska fylla städerna med liv igen. Eller ska vi låta dem dö? Behöver vi mer parker med mer aktiviteter för att kunna umgås utomhus? Behöver vi andra typer av utställningslokal som komplement till fasta museer? Kan vi nyttja de museer vi har på ett annat sätt tex kvällstid? Kan vi passa på att få bättre balans mellan kontor och bostäder i stadskärnorna?

Det finns många frågor och jag tror att vi behöver ta tag i dem dvs att vara med och styra förändringen dit vi vill ha den. Kommunerna har ett stort ansvar och min förhoppning är att de bjuder in oss i dialogen.

När jag strosade runt på Göteborgs gator kändes det lite vemodigt och sorgligt. Även sorg är en del av en förändringsprocess, så det är helt naturligt. Hoppas i alla fall att kunna komma tillbaka till en levande stad, i sinom tid. Ser fram emot att se vart denna förändring tar oss.

Hemlängtan

Jag har en förlamande hemlängtan. Inte fysisk förlamning, mer av handlingsförlamning. Den slog till igår. Inget känns roligt längre. Det är varmt, för varmt för att göra något vettigt. Jag ids inte göra något alls. Jag släntrar runt mellan parker och caféer, fikar och läser. Och längtar hem. Kaffet smakar inte och boken är trist. Tur att jag är ensam, så att ingen får lita av att jag surar.

Jag längtar till vardag, till sommartunna kläder och att få byta skor. Jag saknar valmöjligheterna som finns hemma. Jag saknar att få sitta i nattlinne på min balkong. Jag saknar att kunna gå ut i köket och blanda ett glas saft istället för att gå till kiosken och köpa dyrt vatten på flaska.

Nu ska jag hålla tummarna både för fotbollslandslaget och för SJ som ska köra mig hem.

Stresspåslag

Natten till onsdag sov jag nästan inget alls vilket kroppen tog igen under natten till torsdagen. Oj så gott jag sov. Så otroligt gott att jag missade väckningen. När jag vaknade hade halva dagen gått och jag flög upp ur sängen. Jag har inte tid för detta just nu. Jag slängde på mig kläderna och rusade iväg till ett kafe för att sätta mig och skriva på en rapport som snart har deadline.

Väl där kändes allt bra men då caféets internet låg nere fick vi gäster betala kontakt och att få tillgång till nätet var inte möjligt. Först trodde jag att det var min utrustning som krånglade och jag han bli orolig. Jag behöver kolla upp en del grejer och ha tillgång till mejl under dagarna.

Efter några timmar behövde jag en paus, så jag tog en promenad till ett annat café. Men även där fanns ett krånglade wifi och jag kände mig än mer stressad över att inte kunna jobba som vanligt. Dessutom började datorn larma om batteriproblem. Det ger stresspåslag, kan jag erkänna. För ett år sedan hade jag batteriproblem på en annan dator, som dog och där det inte gick att rädda några filer. Det vill jag inte vara med om igen.

Nu tror jag att allt ordnar sig. Jag kämpar på med rapporten men känner mig osäker på om jag fixar deadline. Jag vill inte lämna ifrån mig en dålig rapport, då lämnar jag hellre in en dag försent.

Nu, med lite distans, ser jag att jag förr om åren levde med dessa stresspåslag dagligen. De senaste åren har jag jobbat bort detta och jag vill inte ha tillbaka den situationen. Kanske är det därför som jag reagerar på min stressiga torsdag. Det ser jag som något gott. Det är bra att jag reagerar i tid och kan göra något åt situationen, även om jag inte råder över allt. Att inse att jag inte vill ha mer stress i livet, är en god insikt.

 

Fynd och fika i Visby

När arbetsvecka var slut och jag ändå hade möjlighet att vara kvar i Visby, passade jag på att besöka några av mina favoritkaféer. Visby har ett stort utbud av bra caféer så jag hann förstås inte med alla. Och det var i ilfart jag besökte butiker som jag vet att jag brukar hitta fynd i. Jag tycker dessutom att det är viktigt att stödja de året-runt-öppna butikerna med bra utbud. Någon nytta ska de väl ha av oss turister som invaderar ön sommartid.

Visby har två bra boklådor som inte tillhör någon kedja. Det finn ju alldeles för få av dem kvar i Sverige så dem vill jag gärna stötta. Varje Visbybesök innehåller därför besök hos respektive bokhandel där jag köper böcker.

Men den blev mer shopping än så: en parfym, två klänningar, prydnadsfigurer i form av badklädda kvinnor, skrivbok, ett armband av mynt, en ring av en silversked, prydnadsfår av betong, servetter, några smurfar till min samling och praliner. Det blev således en del extrapackning att bära hem. Men det bästa är ändå att alla dessa prylar visar på en harmonisk inställning och glatt humör. Jag mår gott, då blir allt så vackert. Hittade faktiskt ännu fler vackra saker som jag lyckades avstå från. Hade nog behövt en extra väska.

Nu återstår att se om alla fynd känns lika rätt här hemma. Imorgon är en ledig dag. Och den ska jag njuta av.