Gravar och kalas

Vaknade till första dagen i maj i gråväder. Efter en skön sovmorgon tog jag bilen och körde mot Eskilstuna men gjorde ett första stopp i Södertälje. Jag hade fått för mig att leta efter min farmors föräldrars grav. Jag vet att jag varit där med farmor, då var jag i 7 års åldern, så mina minnen är vaga. Men efter granska mycket googlande och olika eftersökningar i filer och foton så hade jag lite koll. Åtminstone tillräckligt för ett liten upptäcksfärd. Och jo, jag hittade familjegraven, fann att flera av min farmors syskon också ligger där. Farmors syskon har jag träffat men inte hennes föräldrar då de dog redan tjugo år innan jag föddes. Jag blev faktiskt lite berörd när jag stod vid graven, det blev så konkret att de funnits och levat före mig.

I Eskilstuna väntade födelsedagsfika för en 28-åring. Det är min brorsdotter som blev firad. Hon har fått uppleva alldeles för många jobbiga år så jag blir så glad att hon börjar må bättre och börjar skapa ett vanligt liv igen där hon orkar ta emot oss för firande. Det betyder väldigt mycket för mig. Tycker nog att även min bror ser ut att må bättre vilket gläder mig mycket. Jag gick även hälsa på tre olika hundar. Min brorsdotter har en labrador, hennes morbror har en liten jycke och hennes moster en stor lufs. Jag är inte så bra på hundar men jag kan i alla fall njuta av deras sällskap, det räcker långt.

På vägen hem stannade jag vid en annan kyrkogård och besökte graven där min brorson och hans mamma vilar. Det gör fortfarande ont i mig när jag är där men känns viktigt och fint. De är båda väldigt saknade, inte bara vid dagens kalas utan hela tiden.

Det blev en fin dag med många olika känslor. Känner att jag behöver vila för att samla kraft till resten av veckan.

Glädjetårar

Efter veckor av ganska tunga tårar, blev det ikväll helt andra tårar som rann ner för kinderna.

När jag kom hem ikväll, låg det lite post på hallmattan. Ett vykort väckte min uppmärksamhet och jag blev minst sagt förvånad när jag läste rubriken ”Hej Faster” och såg avsändarens namn.

Min brorson är min ögonsten, han betyder så mycket för mig. Tyvärr är han multihandikappad och kan nästan inte göra någonting. Jag kan prata till honom, han gillar sällskap men vi har ingen egentlig kontakt. Han har inget lätt liv och jag önskar att jag kunde göra mer för att få honom glad.

När jag var i hans hem senast, var han inte hemma. Hon bor på korttidsboende ibland, som avlastning för familjen. Jag lämnade försenade födelsedagspresenter till honom. Eftersom jag både kan och vill, så skämmer jag gärna bort honom med fina presenter, ofta aningen för dyra märkeskläder. Jag vill att han ska vara fin.

Idag fick jag ett kort som tackade för presenterna. Det är antagligen hans assistenter som skrivit det. De hälsade att pojken blivit jätteglad för att få öppna paket och att assistenterna gillar de fina kläderna. Det värmer mitt hjärta. Att göra honom glad är viktigt och det är minst lika viktigt att det fungerar bra med hans assistenter. Att de engagerar sig i honom, att de gör honom glad och att de vill göra honom fin är helt av görande. Och det faktum att de skriver ett kort och letar fram min adress, betyder på stort engagemang.  Det känns väldigt tryggt. All anledning att fälla några glädjetårar.