Dagen började inte så bra som jag hade hoppats på. Möten som vanligt men jag fick några riktigt dystra besked. Sanningar som jag möjligen anat men inte visste att det var så illa. Bara att ta itu med det, hur jobbigt det än må vara.
Rent sakligt så kommer jag förstås att kunna hantera det hela. Men det känns i hjärtat när andra personer gör det svårt för sig. Eller nästan gör sig omöjliga. Vi som sett har försökt att vara stöd men det är ju inte möjligt när personen inte vill lyssna. Vuxna människor får ju ta ansvar, har rätt att göra sina egna val och det måste man ju respektera. Men det känns ändå jobbigt att se på när andra förstör för sig själva. Tycker jag i alla fall.
Det här är sådan som jag inte bara blinkar bort. Jag bryr mig för mycket om andra. Och är det känns lite dystert måste jag hitta nya sätt att få energi, få upp gnistan igen. Det är i sådan har sammanhang jag saknar mina tidigare husdjur. Att få prata med dem, klappa lite mjuk päls. Det skulle vara fint.
På Gång 