En speciell dag

Idag är en speciell dag med många blandade känslor. Det är en dag som förmodligen kommer ta några år att lära mig att hantera.

För två år sedan dog min svägerska. Det är en sorg och en saknad. Sorgen är hanterbar medan saknade växer. Familjen är inte detsamma utan henne.

För 15 år sedan föddes min ögonsten, min brorson. Hans mamma dog alltså på hans födelsedag, vilket ger dagen en blandad betydelse. Ett halvår efter svägerskan död, dog även min ögonsten. Det blev alltså bara 13 födelsedagar. Han betydde så mycket för mig och sedan han försvann är inget sig likt.

Jag rivs mellan sorg, saknad och massor av minne. När min ögonsten föddes, fylldes jag av kärlek direkt och trodde på livslång vänskap. Mitt liv alltså, inte hans. Vi fick 13 fina men även ganska svåra år. Idag känns 13 födelsedagar alldeles för få. Och det är svårt att ta till sig att jag idag har levt längre än vad min svägerska fick leva.

Det är så många blandade känslor och ett virrvarr av tankar. Under de här två åren har jag dock lärt mig att det är lite lättare att tänka klart, under fysisk aktivitet. Även om jag helst vill dra täcket över huvudet och gråta, vet jag att allt blir mer uthärdligt om jag rör på mig i frisk luft. Därför bestämde jag mig redan igår för att hela dagen skulle ändras åt vandra. En hel dag att tänka varma tankar, vilket är en del av mitt sätt att leva med sorg och saknad.

Ett fattigt år

För att år sedan såg tillvaron helt annorlunda ut. När jag vaknade på morgonen var jag irriterad på världsliga ting. Så kom det fruktansvärda beskedet att min älskade ögonsten gått bort. Min brorson blev bara 13 år. Jag saknar honom så att det gör ont och det känns verkligen när man når en årsdag.

Jag vill helst tänka på allt fint han betydde för mig. Jag vill minnas allt det glada och hylla den fina kille han var. Det gör jag för det mesta. Men idag är det tungt. Tankarna dras till den hemska dagen och dagar av sorg. Kanske måste man få ha sådan dagar.

Händelsen och det senaste året har inneburit att jag omvärderat mycket i livet, gjort en hel del förändringar och lagt grunden för kommande ändringar. Jag är inte riktigt den samme som tidigare även om mycket av mig förstås finns kvar.

Konstigt nog har jag inte kunnat skriva så mycket om min ögonsten, vad han betydde och alla känslor och tankar som snurrat runt. Att skriva har inte varit mitt sätt att bearbeta sorgen. Jag slutade försöka. Däremot har jag samlat uppslag, små lappar med embryon till texter och idéer. Det ska jag ta tag i nu. Någon gång under året bestämde jag mig för att ge det ett år. Året har gått och nu ska jag lägga upp en plan för det skrivprojektet. Eller rättarare sagt i morgon. Idag får tankarna vara på annat håll.