Boende längs Österlenleden

I planeringen av min vandring funderade jag en del över vilken typ av boende jag skulle välja. Jag går ensam, trivs med det och jag känner mig trygg. Jag vill kunna känna mig trygg även när jag sover.

På Österlen finns mycket boende att välja på, så det är inga problem att hitta alternativ. Kanske att priset varierar men jag hittade överkomliga priser.

Ett annat alternativ är tält. Dock går en del av leden i skyddade områden där man inte få tälta, så det måste kollas innan man börjar sin vandring. Själv undviker jag tält pga vikten. Jag har nog att bära ändå.

Jag gillar att det finns vindskydd på flera ställen längs leden. Det är gratis att bo där men går inte att boka. Vissa lägerplatser ligger väl skyddade, andra mer öppet. Vid lägerplats med vindskydd finns oftast ved, dass och ibland även vatten. Min tanke var att undvika vindskydden längs stranden men att bo i de som var i skogen. Strandnära lägen kan locka alla typer av besökare. Ju mer lättillgängligt, desto mer folk. Därför bokade jag rum på vandrarhem och B&B de första nätterna.

Det visade sig att vindskydden i skogen var mer upptagna. Vid Vantalängan hade ett sällskap satt upp ett tält men använde vindskyddet som förråd för alla sin packning. De vandrade inte utan såg det som ett billigt och bra alternativ till att låta barnen få vara ute i naturen. Vid vindskyddet i Agusa hände något liknande. En mamma med två barn hade slagit läger, inte för att vandra utan för att det är mysigt och gratis att bo där.

Jag gillar att föräldrar tar med sina barn ut i naturen. Det är bra. Samtidigt är jag lite bekymrad om vi som vandrar längs leden inte får plats i vindskydden. Det är lite jobbigt att hitta alternativ när man gått en hel dag. Det andra som bekymrar mig är ljudnivån. Som vandrare är man trött och vill njuta av lugnet och naturen. Barn som leker och skriker är inte riktigt det man tänkt med upplevelsen. Jag tror att man på sikt måste hitta en lösning där alla kan samsas utan att störa varandra i sina naturupplevelser.

 

Var vill jag bo

I somras längtade jag efter lugnet. Jag var trött, inte sömnig utan hela jag var jättetrött, och jag mådde så bra av att få vara för mig själv, vandra i skogen, sitta och fika vid vattnet och bara vara en stund. Jag längtade efter att få mer tid att få vara fri och mer tid att skriva. Och jag visste precis hur jag vill bo, nära natur och med en egen skrivlya.

Häromdagen såg jag en annons, som visade det boendet jag drömt om. Jag har lusläst annonsen, sett på bilder och räknat. Och kollat busstider. Slutsatsen är att det är det boende jag gått och tänkt på men att det inte känns rätt.

Nu är jag pigg, vill visserligen ha närheten till naturen men även till storstadslivet. Jag tror att jag skulle trivas, men det finns även en risk att jag blir mer av en eremit.

Jag tänker att jag vill ha ett boende som är betalt och klart till pension. Jo, så kan jag ordna det. Men det känns väldigt konstigt att tänka sig att jag ska bo där resten av livet. Jag vill ha frihet, jag vill inte fastna.

Jag trodde att jag sökte trygghet men nu känner jag att tryggheten binder mig.
Jag trodde att jag sökte lugnet men nu inser jag att jag även behöver fart och driv.
Jag trodde att jag visste vad jag kände, men nu inser jag att det finns många känslor och behov att balansera.

Får nog tänka ett tag till.