Blå och röd

Mina vandringar påverkar både utsidan och insidan av kroppen. Kondition och träningsvärk är bara att tacka för. Benhinneinflammation eller liknande är inte lika kul men det går över. Allt är självförvållat.

Något jag har svårt att förstå är varför jag har så många blåmärken och på så märkliga ställen. Några kommer direkt medan andra tar tid på sig att komma fram. Ben, armar, mage, höft och rumpa fylls av fläckar.

I år har jag även flertalet sår efter olika saker som skavt. De mest märkliga är två sår på halsen vilka är svårförklarliga. Men de är små och gör inte ont. Däremot har jag varit mer oroligt för ett större står på höger ben. Under dagarna i Skåne var det mycket rött och irriterat. Har försökt pyssla om det sedan dess och nu äntligen tror jag att läkningen är på gång. Det är inget var men ser allmänt äckligt ut. Borde förstås ha gjort rent direkt men det är inte så lätt i skogen och jag upptäckte inte i tid hur illa det var. Nu har jag i alla fall koll så om det blir sämre behöver jag be om hjälp. Kanske var det lite Stockholmsluft som behövdes.

Tills vidare döljer jag alla blåa och röda märken bakom vida linnekläder. Det passar mig ypperligt.

Små, larviga krämpor

Mina krämpor är av den löjligare sorten, egentligen inte värda en text, men jag går ändå och funderar över hur jag ska komma tillrätta med dem.

Förkylningen är nu inne på en tredje vecka, vilket gör mig lite less. Orken är ju inte som det brukar vara. Det är helt enkelt jobbigt när man inte kan andas när näsan är fylld med snor. Jag är röd om näsan och alldeles öm i ansiktet.

Igår kände jag något konstigt på armen, men det var först när jag kom inomhus och tog av mig jackan som jag upptäckte ett stor sår som började blöda när jag petade på det. Det är som att hela huden är öm. När jag senare på kvällen tog av mig brallorna, upptäckte jag ett väldigt stort blåmärke på insidan av låret.

Blåmärken och sår brukar vara tecken på vitaminbrist eller liknande. Jag har egentligen inte kollat upp det så noga, det är något jag fått för mig. Lite bra mat och några vitamintabletter är min standardlösningen, men jag har egentligen ingen aning om den fungerar. Ändå tänker jag att samma sak denna gång: Om jag bara får i mig mer vitaminer och mineraler så mår jag nog snart bättre. Hoppas att det är så enkelt.

Glad för en kropp som reagerar

Jag är tacksam för en fungerande kropp utan allvarligare fel. Jag är inte så bra att ta hand om min kropp men jag visar åtminstone lite omtanke. Jag röker inte, dricker sällan alkohol men är överviktigt och tränar för dåligt. Att vandra med packning är ett sätt för mig att utmana mig själv samtidigt som jag lär mig mycket om min kropp.

När jag vandrar påminns jag om att jag inte är så stark och vältränad som jag önskar men samtidigt ser jag att jag oftast orkar mer än vad jag tror. Det fysiska är en del men i vandring är även den mentala delen avgörande. Det kan krävas en hel del mental styrka att vara ute i skrämmande oväder, att fortsätta trots att alla krafter är slut och att fortsätta trots smärta och värk.

För min del handlar det om att våga utmana mig men att samtidigt vara klok. Ibland går jag på, bara för att jag har ett mål, oavsett om det är bra eller ej. Jag vill att mina vandringar ska vara stärkande men jag får erkänna att jag ibland sliter lite för hårt på kroppen. Det är något som jag har att jobba med.

Vid min senaste vandring fick jag kämpa med att hitta en bra teknik att vandra i sand. Jag har ingen erfarenhet och jag fattade inte heller hur hård motvinden var mot mig. Jag behöver även ta paus mer ofta än jag gör. Nu i efterhand vet jag dessutom att jag borde sovit bättre innan vandringen samt att jag borde ha ätit bättre mat.

Glädjande är att kroppen säger ifrån. Brister i kosten syntes i blåmärken på kroppen. Att musklerna blev slitna märktes i frossa och att jag gick lite längre än jag egentligen orkade resulterade i illamående. Genom att vila läkte kroppen sig själv. Det tycker jag är väldigt coolt och imponerande. Kroppen reagerar och jag måste bara lära mig att lyssna, helst i tid.

Alla prickar och ränder är jag

Efter ett dygn med extrem trötthet, så lyckades jag ta mig till simhallen innan stängningstid ikväll. När jag bytte om råkade jag se mig i spegeln. Min blick mötte en kropp som är prickig av blåmärken, randig av solstrålar som velat bränna men som mött motstånd hos sandaler, shorts, linne och ryggsäck samt dessutom kan ev något oönskat hårstrå finnas där någon kan ha en åsikt. Men jag respekterar min kropp ändå.

Att den är prickig, randig, påverkad av insektsbett och dessutom operationsärr – det visar bara att jag faktiskt lever mitt liv. Det tycker jag är vackert.

Att någon kan ha annan åsikt, det kan jag inte ta ansvar för. Jag är hel och ren och kroppen fungerar i stort som avsett. Precis som jag får jobba med att respektera och känna mig trygg i min kropp får andra jobba med sina frågor. Var och en tar ansvar för sitt och jag tar ansvar för att min kropp får motion och får sträcka ut sig i vattnet.

Välgörande simning

En usel dag ordnade upp sig mot kvällen då jag kom iväg till simhallen. Har inte varit där på många veckor pga den onda axeln. Simtagen har gjort alldeles för ont. Men idag bestämde jag mig för att testa igen och det var bra.

Onsdagar innebär vuxensim i dämpad belysning och skön musik. Det är trångt med fungerar bra. Jag fick ta det lugnt, testa mig fram med armen och stanna för att ta nya tag. Kunde ju inte hålla på så länge som jag brukar men tillräcklig länge för att få en bra träning.

Och det märkliga: inga problem med mina blåmärken. Snarare tvärtom – de gav förståelse när jag inte kunde ta simtagen. Ingen som kommenterade. Skönt.

 

Mer övning mindre blåmärken

Dagens besök hos naprapat blev förhållandvis lugnt. Visst lyckades han hitta några ömma punkter som han tryckte lite extra på till den större delen av behandlingen så höll han sig till mer behagliga övningar. Jag tror inte att det blir så stora blåmärken denna gång.

De övningar som jag fått att göra har gett resultat och idag fick jag ny övningar. Rörligheten är mycket bättre och nu behöver jag inte komma lika ofta. Jag kommer kunna fixa mina behandlingar själv. Det gillar jag.

Och så kom tårarna

Femte besöket hos min naprapat idag och jag var faktiskt ganska lycklig när jag klev in. Det har börjat hända saker, mycket positiv förbättring och det börjar kännas mycket bättre.

När naprapaten såg alla min blåmärken på ryggen, valde han att avstå från att behandla där idag. Skönt att veta att det finns en gräns för hans framfart. Istället gick han hårt på framsidan, typ bröstmuskler och vid nyckelbenet. Hela jag studsade av smärta trots att jag testa att ta hjälp av andningen för att uthärda. Men jäklar så ont det gjorde, så ont att jag efteråt insåg att jag var blöt på kinden.

Nu efteråt är jag som knockad. Det gör ont, jag fryser och mår illa. Måtte det vara värt besväret. Samtidigt tänker jag att om det gör så här ont så beror det på något. Det ska jag ta hand om. Men först vila.

Nya prövningar

Ny dag och ny prövning. Ungefär så känns det. Under eftermiddagen har svullnaden i käken lagts sig och jag har kunnat äta mellanmål. Det är härligt. Å andra sidan har jag varit och naprapaten och är både blå och svullen om axel, skulderblad och arm.

Tänkte att mina värktabletter för käken borde lindra även vid besöket hos naprapaten. Det märkte jag inget av. Naprapaten var hårdhänt som vanligt. Idag var det riktigt illa, kroppen ryckte av smärtan, jag andades häftigt och pulsen rusade. Det är nära till tårar. Men jag hoppas att det ger resultat. Han får några chanser till men sedan får det vara nog.

Det här kan låta som en ohälsoblogg men jag menar att det inte är det. Jag är stolt över att jag tar tag i problemen medan de är hanterabara. Jag är stolt att jag gör detta trots att det både är dyrt och smärtsamt. Jag är stolt att jag vågar tänka långsiktigt när det gäller hälsan. Jag utsätter mig för allt detta för ett må bra i längden. Det är viktigt för mig.

Äventyrliga dagar

Dagens första uppdrag var mammografi. Det är en aktivitet som bara tar några minuter men som med restid tar betydligt längre tid. Sköterskan hoppade först till vid åsynen av min blåa axel och skulderblad. Men bara för ett kort tid. Sedan var hon bestämd på hur jag skulle ha armen trots att det gjorde ont. Nåja, ett par minuters smärta fixar jag lätt.

På hemvägen stannade jag till i ett köpcentrum för att fika och handla. I fikat gick brandlarmet. Igen. Det är en följetång i detta centrum och är så gräsligt irriterande. Senaste det var brandlarm där var – igår. Jag knallade mot närmaste utgång, då en äldre dam ropade och skrek. Hon mådde dåligt och ville ha stöd. Hon grabbade tag i min onda arm och jag hjälpte damen ut. Men hon ville inte står där och traskade vidare med stöd av min arm. Till slut hittade jag ett ställe där hon kunde sitta, fixade vatten och överlämnade ansvaret till kommunen. Självklart hjälper jag till men jag undrar varför det inte finns fler sittplatser mm för äldre som behöver paus.

När larmet tystnade och alla var inne i köpcentret igen – gick brandlarmet ytterligare en gång. Så glada alla blev. Särskilt brandmännen.

Hemma lite senare men ändå hemma var det dags för muntlig presentation med skolan. Vi träffades via webben, jag kände ingen av de andra och vi förväntades göra en presentation och ge varandra feedback. Det var massor av tekniskt strul: inget ljud, ingen mikrofon, inga bilder etc. Men alla gjorde så gott det kunde och pustade ut när det var över. Denna gång har jag ingen annan ambition än att bli godkänd. Vad andra tycker, skiter jag i.

Så, ska jag och min värkande arm ta ledigt resten av kvällen. Vill inte har mer av vardagsäventyr, inget mer som vrider eller hänger på mina arm, inga brandlarm eller teknikutmaningen. Möjligen en god bok. Sen får det vara nog.

 

 

Oväntat resultat

Efter dagens besök hos Naprapathögskolans klinik vid Odenplan i Stockholm, ville jag bara hem. Behandlingen, mitt första besök, var en av dagens tärande aktiviteter. Jag sov ett par timmar efter besöket och resten av kvällen har varit lugn.

Redan nu börjar jag se resultat av behandlingen. Armen är svullen, det värker och axel och skuldra är alldeles blå. Jag ser ut som en slagen kvinna. Hoppas innerligt att detta är en engångsföreteelse. Så här vill jag inte se ut.