Ursäkta mig

Under de senaste åren har jag noterat en trend, särskilt bland yngre personer (dvs yngre än mig). Ordet ”Ursäkta” förkortas och låter allt oftare som shäkta. Det är som att de två första bokstäverna försvunnit. Jag tänker i sammanhang där man ber om uppmärksamhet tex i en affär.

På senare tid tycks det som att även innebörden är på väg att ändras. Från ett milt, ursäkta mig… med en insikt att man kanske avbryter något och en vänlig bedjan om uppmärksamhet till att hårt shäkta med en tydlig förväntan att person ska släppa allt annat och den frågande alla uppmärksamhet. Det är som att både ursäkten och vänligheten försvunnit. Naturligtvis finns många trevliga personer som även ursäktar sig men jag tycker att jag sett och hört så många unga agera på nya detta sätt att jag uppfattar det som en trend.

Jag tycker om vänlighet och respekt och känner därav vissa farhågor för denna utveckling. Det vore förfärligt om förmågan att använda ordet ursäkt försvinner, tycker jag. Jag tycker inte heller om att man kanske missar vad om betyder och utrycket kommer forn. Kanske startade den trenden redan när man tappa ”mig”, i  ”ursäkta mig” till att allt som oftast bara säger ”ursäkta” . Det känns som att ordet blivit hårdare och jag vill gärna ta tillbaka mjukheten.

Vänner och bekanta

Likhet och skillnad mellan vänner och bekanta är något jag sällan tänker på. För mig finns ingen skarp gräns., det är subjektivt och kanske inte är så avgörande vad som är vad. Det kan ju ändras med tiden.

Häromdagen satt jag och fikade med en kvinna som jag lärde känna för gissningsvis 8-10 år sedan. Vi träffas ibland och har kontakt via facebook. Jag upplevde att vi hade ett bra samtal. Så säger kvinnan ”Vi känner ju egentligen inte varandra, vi är mer som bekanta, än som vänner. Men vi nu känner vi varandra bättre”. Jag behöll tanken för mig sig och har tänkt på den sedan dess.

Idag fick jag ett mejl från en tidigare kollega. Vi har inte setts på länge och jag hade mejlat om ett möte. Hon svarade att det inte passade just nu. Hon behövde bland annat prioritera sina vänner. Helt okej och jag respekterar hennes beslut.

Tanken som jag behöll från fikasamtalet tog chansen att utvecklas. Uppenbarligen har ingen av personerna sett mig som sin vän utan bekant. Gränsen är otydlig och föränderlig och faktiskt bra att man talar om den. Min nya tanke är dock att när man uttalar det, så får det en betydelse. Att få vara någons vän/väninna är fint. Att inte vara det är inte alltid lika upplyftande. Det kan bli avgörande med vad som är vad.

Nu ska jag låta den tanken vila och under tiden ska jag vara försiktig med att göra skillnad. åtminstone inte uttalade det i personens närhet. Men jag har nog ända tänkt att fortsätta betrakta de båda personerna som mina vänner.

 

Skrinlägga

Använder ni ordet ”skrinlägga”? Det gör jag. Åtminstone i talspråk. Men när jag skulle skriva det så blev jag plötsligt osäker. Kan det heta så? Hur stavas det? Var kommer det ifrån?

Känns bra att nyfikenheten finns kvar. Att jag ifrågasätter, tänker efter och söker svar. Nu kan jag med gott samvete fortsätta att använda ordet. Och jag vet hur det stavas.