Besvikelse

Sedan en lång tid tillbaka har jag sett fram emot att få lyssna till ett föredrag om ”Framgångshjulet”. Det är en tidigare handbollsspelare som berättar som konceptet och hur det kan leda till framgång. Jag har ju läst om många olika sätt, men inte hört om denna, därav min nyfikenhet.

Det började bra men sedan gick det utför. Kvinnan var glad och positiv men för mig räcker det inte med att vara hurtig – men måste kunna sin sak. Och det tycker jag inte att hon kunde. Hon var säkerligen bra på tillämpningen för egen del, men det verkade inte som att hon bottnade i teorin. Det var rörigt, märkliga förklaringar och en hel del sammanblandningar. Är man inte insatt så var det säkert inspirerande men för mig blev det en stor besvikelse.

Just nu har jag inte så mycket energi, hade hoppats på inspiration men den uteblev. Kanske hade jag för höga förväntningar. Får försöka gaska upp mig på annat sätt.

Besvikelse, upptäcktsfärd och kaffe

Sov uselt i natt och vaknade urlakad. Satt och frustade framför datorn under morgontimmarna. Det var hög tid att slutföra en rapport, ett grupparbete och den här senaste veckan har två av tre gruppmedlemmar lyst med sin frånvaro. Jag och en tjej har fått dela upparbetet mellan oss. Jag blir så besviken på de andra som inte ens kan inte kan göra det pyttelilla de lovat att göra. Känns inte schysst att lämna allt ansvar till någon annan. Det är visserligen inte första gången det händer, men det hindrar inte besvikelsen att välla fram.

Satte punkt eftersom det var dags för dagens utflykt: Karolinska sjukhuset. Det var tid för mammografi. Jag gör vad jag kan för att undvika både sjukhus och läkare men just mammografi har jag valt att göra. Tog bussen dit och lyckades orientera mig fram till rätt plats. Hade först tänkt mig en kaffe men fikat i den gamla delen av sjukhuset kan göra vem som helt deprimerad så jag gick direkt till provtagningen. Blev snabbt uppropad och blev ganska förvånad när en äldre dam försökte ”ta min plats” och hävda mitt namn. Hon tyckte att hon väntat tillräckligt länge men sköterskan var uppmärksam och sa ifrån. Misstänker att den gamla damen skulle till en helt annan undersökning. Hursomhelst så kom jag in, blev undersökt och kunde kliva ut i friheten igen.

Eftersom jag läst så mycket om Nya Karoliska, mest skandaler, så ville jag passa på att se det nya. Hade lite svårt att orientera mig på området, det är ganska stort med många byggnader och svårt att få överblick. Jag var inte ensam om problemet då fler personer gick med karta i handen för att hitta rätt. Jag gick på känsla och hittade snart de nya byggnaderna och till slut även entrén. Det är stort, ser fint ut men egentligen kan jag ju inte bedöma funktionaliteten. Jag hittade i alla fall ett trevligt café och fick njuta mitt eftermiddagskaffe i lugn och ro.

Min strategi är att hålla mig frisk så att jag slipper nyttja sjukhuset resurser. När jag satt där med kaffekoppen var jag helt övertygad om att jag ska fortsätta enligt den strategin. Min massiva huvudvärk är visserligen påfrestande men inte mycket att klaga över jämfört med många andras krämpor. Det är en stort lycka och frihet att själv kunna välja att ta bussen hem från sjukhuset igen, och är långtifrån alla som har den möjligheten.

Trist attityd

Nu måste jag skriva av mig en aning. Jag blev så grymt besviken på ett av mina grupparbeten ikväll. Det har inte varit toppstämning i gruppen och arbetet går trögt. Ingen tar initiativ och jag har haft svårt att göra det eftersom en person i stort sett alltid har annan åsikt. Jag har varit tyst och låtit hen styra och få igenom sin vilja.

Nu är vi i läget att vi måste slutföra och jag gav ett förslag. En positiv person hängde på direkt, men det den andra var förstås emot. Hen menar att hen har skrivit 57,69% av alla ord och ville inte skriva de tre meningar jag föreslog. Jag blir alldeles matt. Och väldigt ledsen. Det går inte att få till total rättvisa på varje deluppgift. Det brukar alltid jämna ut sig i slutändan. Arbetet består dessutom av mer än att skriva ord. Exempelvis inläsning, redigering och presentation syns sällan i ordräkning. Det är dessutom personen själv som självmant tagit på sig arbetet.

Inom mig finns en filur som skulle vilja svara personen att hen står för 99,97% av alla sågningar av andras bidrag i arbetet, vilket skapar ett stort merarbete. Men jag låter inte den filuren komma ut, mer än i denna blogg. Istället biter jag ihop och tänker att det bara är några månader kvar av denna termin. Jag ser ljuset.

Vem vill jag vara?

Nu när jag är nere i en tillfällig svacka, när håglösheten hägrar och när livet känns mörkt och tung finns ju anledning att fundera över alternativen. Hur skulle livet kunna vara och hur skulle jag kunna vara?

Tänker att allt vore så mycket enklare om jag vore en person tänker betydligt mer på mig själv, om jag vore en person som bara kan strunta i andra människor och tycka allt är andras fel. Tänk om jag kunde skylla allt negativt på andra. Att skeenden är andras ansvar. Så mycket enklare livet vore då. Eller vore det verkligen det?

Djupt i hjärtat kommer jag fram till att det faktiskt inte är jag, inte så jag är eller ens vill vara. Jag är en person som har stor glädje av min empati, som tar mig fram genom att ta ansvar och vill vara en del av samhället. Mitt ledarskap handlar mycket om att lyfta andra, inte tysta dem. Även om jag ibland skulle vilja skrika ut min besvikelse, skälla ut någon som gör orätt, så vet jag ju att det inte leder någonstans. Ingen tar åt sig genom att blir beskylld, anklagad eller förminskad. Inget blir bättre av den typen av argumentation.

Jag vill fortsätta att vara nyfiken på andra, även om jag inte alltid förstår dem och inte håller med dem. Jag vet att jag kommer bli sårad av hårda ord men jag vet att kan lära mig att hantera det. Ska bara försöka klättra upp ur mitt mörka hål och hämta ny kraft. Med en liten bit choklad, avslappnande musik och därpå en gnutta sömn, så hoppas jag livet är ljusare i morgon.

Om besvikelse

Samtal och att möta andra människor är viktigt för mig. Därför fortsätter jag att kontakta vänner och träffas för lunch eller fika. Häromdagen besökte jag en gammal klasskompis. Vi gick två år tillsammans på gymnasiet. Sedan dess har vi jobbat i samma bransch och träffats via jobbet. 18 års vänskap så här långt.

Vi kom att samtala om besvikelser. Känslan av besvikelse när andra inte lever upp det som man tror är förväntat. Även om förväntningarna inte alltid är uttalade, att det inte finns formella krav, kan det ändå finnas något som gör att man har anledning att förvänta sig något av varandra.

Min vän tog upp känslan av besvikelse och att besvikelsen kan kännas ännu värre när man inte kan göra något. Det handlade bland annat om att det vi trodde vi gjorde tillsammans i en grupp, var viktigt för hela gruppen men när det visat sig att andra i gruppen inte brytt sig alls. Den gemenskap vi trodde fanns, var en bluff. Det handlade även om att vi förlorat kontakten med några som vi inte trodde vi skulle förlora som vänner, men där personerna satt sig själv i centrum och varken bryr sig om vänskap eller någon av oss.

Vi förstår att vi inte har någon rättighet att förväntas oss gemenskap, vänskap eller att andra ska hålla sina ord om fortsatt kontakt. Det hindrar inte att vi känner besvikelse. Våra känslor har vi rätt till. Vi har rätt att önska gemenskap och vänskap och vi har även rätt till känslan av besvikelse, trots att det tyvärr inte är någon angenäm känsla.

Kan inte säga att vi kom fram till något. Och ibland räcker det. Att dela, att lyssna och bli lyssnad på.

Yogamassage

Idag har jag testat att få yogamassage. En massageform som jag upplever som ganska olik andra massageformer som jag fått. Här är det mycket stretch, andning och att man själv hjälper till. Massören använder hela sin kropp och hela sin tyngd. Och resultat blir bra.

Samtidigt är jag oerhört tacksam att jag skrubbade mig ordentligt i morse. I den här massagen får man inte vara blyg. Det vrids och vänds och man måste acceptera ställningar som visserligen är naturliga men som knappast visar upp ens vackra sida. Jag är också väldigt tacksam för en kvinnlig massör. Jag hade nog inte fixat att en manlig. Exempelvis när man ska sitta i skräddarställning. Enbart iklädd trosor. Jag tror att många kvinnor känner sig lite obekväm där. Eller när man får kraftfull hjälp att stretcha ljumskarna. Det kräver tillit.

Min massör var väldigt lugn och harmonisk och jag upplever henne som mycket kompetens. Hon gav goda råd på vad jag behöver tänka på. Massagen gav många insikter i vad jag behöver fokusera på och hur jag behöver ta hand om min kropp. Strama och stela vader som kan leda till knäproblem och att öppna upp bröstkorgen mer är två av mina prioriteringar.

Insikten innebär att jag känner , tydligt och starkt, att jag behöver komma igång med simträning samt att jag måste lägga mer tid på yoga. Ett beslut som är enkelt att fatta. Fredagens besvikelse över en inställd kurs har nu gett nya möjligheter. Kursen skulle ha kostat ca 3200 kr och det är pengar som passar perfekt för ett klippkort till simhallen. Jag kan till och med kosta på mig en ny baddräkt, fräscha duschkrämer och lotions.

Så lätt kan en gnutta besvikelse och en nypa massage leda till nya möjligheter till nytta för både kropp och själ. Glad söndag!

Ny besvikelse

I januari var besvikelsen stor då en kurs jag vetat gå blev inställd. Det är en kurs i att skriva dramatik som intresserar mig. Jag bestämde mig för att vänta till nästa kurstillfälle som enligt plan är nästa helg.

Idag kom beskedet att kursen är inställd igen. Så fruktansvärt trist. Nu tappar jag förtroendet för arrangören. Undrar hur många som är anmälda? Även om den inte är fullbokad så undrar jag om det ändå inte vore möjligt att genomföra kursen. Men det lär ju inte hända och nu vet jag inte vad jag ska göra. Trist.