En helg som får mig att längta efter vardag

Redan i fredags började min pappa bearbeta mig för att jag skulle komma till honom i helgen. Mamma blev lagd på sjukhus och han har svårt att klara sig själv. Jag försökte så skjuta upp det, tror att de behöver mer hjälp när mamma är hemma igen, men pappa gav sig inte. Efter ett antal samtal under natt och lördagsmorgon fick jag ta bilen västerut.

Det fanns hur mycket som helst att göra: tvätta, städa, handla, lugna. Jag var så galet trött redan på lördagen. En moster finns nära och hon hjälper till, av omtanke men som kan stressa. Det blir mycket lugnare när jag tar över.

På söndagen tog jag på mig all skyddsutrustning jag kunde hitta när jag skulle till sjukhuset och lämna saker till mamma. Det var besöksförbud och jag var inte alls bekväm med att behöva gå in på en infektionsavdelning. Nu skulle det bra lämna över i en påse men känslan var inte så god. Det mest förvånande var när jag besökte apoteket på sjukhuset. Jag var den ende som hade munskydd. På ett sådant ställe hade jag förväntat mig annat beteende. Kändes i alla fall skönt att snabbt lämna sjukhusområdet.

Väl tillbaka i huset igen gick jag ner i källaren för att fixa med pannan. Där hittade jag en hyresgäst som hade samma ärende. Han är väldigt duktig och trevlig och hjälper mina föräldrar med mycket av det praktiska. Efter att ha pratat en stund berättade han att hans sambo har covid men han mådde bra. Jag hade inte träffat tjejen under helgen men det är ju gemensam hall mm.

Klockan hann passera 21 innan jag kom i väg. Jag var så trött efter att ha jobbat så mycket under helgen. Ändå är listan lång på saker jag borde hjälpa dem med. Jag var hemma strax före midnatt och nästan ramlade ner i sängen. Som jag längtade efter en avkopplande arbetsvecka!