Besök hos barndomsvän

Min pappa har en bästa kompis och de har varit bästisar i 58 år. De lärde känna varandra i 14-årsåldern och har umgåtts tätt sedan dess. Även familjerna har umgåtts och som liten lekte jag ofta med dottern till pappas kompis. Men det var länge sedan.

I helgen blev jag inbjuden till konfirmationskalas. Ett barnbarn till pappas kompis konfirmerades och min barndomsvän ville att jag skulle komma med när jag ändå skjutsade mina mamma. Det kändes verkligen konstigt men samtidigt väldigt kul. Min väninna och jag har inte träffats sedan tonåren (räkna inte åren…). Så mycket är förändrat, samtidigt är vi så lika.

Våra liv ser helt olika ut. Hon bor långt ute på landet med katt, hundar, hästar, barn och man. Hon jobbar med barn och lägger stor vikt på hem och familj som hon alltid finns tillhands för. Nästan en motpol till mitt singelliv i lägenhet med total frihet att göra vad jag vill utan att tänka på andra. Men det viktigaste är att vi båda valt våra liv och valt det som passar oss bäst. På så sätt är vi lika. Det är fint!