Att bry sig

I går morse både läste och lyssnade jag på kändisar med Instagram som klagar på att det får så många kommentarer kring vad de ska göra/inte göra när de är gravida och hur de ska/inte ska ta hand om sina barn. Så klart att jag utgår ifrån att varje förälder gör det bästa för sina barn. Jag har ingen anledning att ifrågasätta andras val. Men jag är lite kluven ändå. Att visa omtanke om barn, behöver ju inte vara fel, om man gör det på rätt sätt.

På eftermiddagen på väg genom centrum ser jag en kvinna stå med barnvagn. Barnet gråter och kvinnan talar i telefon. Det visar sig att kvinnan gråter mer än barnet. Hon pratar men någon som jag uppfattar är en lugn, erfaren kvinna, kanske hennes mamma. Kvinnan med barnet blir mer och mer förtvivlad, nästan hysterisk, hon vill bli hämtad. Hon har tidigare ringt sin pojkvän som ifrågasatte att hon var ”ute och rände”. Nu vill kvinna lämna både barn och pojkvän, men framförallt blir hämtad. När hon tog upp barnet, såg jag att det var jättelitet, kanske inte ens en månad gamla.

Sådant skär i mitt hjärta. Jag och en annan kvinna kom fram till att vi nog inte kunde lugna situationen, vi uppfattade att kvinnan i telefonen hade läget under kontroll. Jag vill absolut inte ifrågasätta den gråtande kvinnans föräldraskap men är inte helt säker på att allt gick bra efter att vi lämnat henne. Det kändes verkligen inte bra i magen men man måste ju göra ett val. Där  och då hade vi troligen bara förvärrat situationen då den gråtande kvinnan kändes sig påhoppad av alla. Och det var ingen akut fara varken för barn eller moder. Men visst undrar man hur det ska gå framöver.

Jag tror att vi måste kunna bry oss utan att klanka ner. Samtidigt måste vi lära oss att ta emot andra synpunkter utan att känna oss påhoppade eller kränkta. Man behöver ju inte göra allt som andra säger, däremot kan det vara värt att lyssna och själv göra en bedömning. Det vore förfärligt om vi slutade bry oss om varandra. Lika förfärligt om vi slutade lyssna till varandra.

Inte oberörd

Jag är rädd för barn. Det är så jag brukar säga. Det har sin grund i att jag är urusel på att vara med barn. Jag vet inte vad jag ska säga till dem, jag kan inte hålla koll och skulle tappa bort dem och de är fler än en. Men visst, min ögonsten var undantaget. Honom kunde jag prata med även om han inte kunde svara och jag hade koll på honom eftersom han satt i rullstol. Hans stora syster var fyra år när jag lärde känna henne och de första åren var knepiga men när hon blev större fick vi bättre kontakt. Idag är hon själv mamma.

I morse fick jag ett meddelande från henne och hon skickade med bilder på sin lilla son. Han är tre veckor gammal och har kämpat sig upp till 1500 gram. Till och med jag smälter när jag ser bilderna. Den lilla sparven kan inte ens jag vara rädd för. Jag ser verkligen fram emot att få se honom växa upp.

Det är så uppenbart att det inte behövs några biologiska blodsband, de mentala bindningar är fullt tillräckliga.

Spännande vinter att se fram emot

För en tid sedan fick jag höra ett hemligt ryckte om att min kusin ska bli mamma i slutet av januari. Det är hennes första barn och förstås stor glädje. Känns väldigt roligt med varje nytt barn som kommer till släkten.

Och det kommer mer. Det är bara några veckor sedan som min brorsdotter berättade om tillökning i familjen. En barn är beräknat till februari vilket vi alla se fram emot. Det har ju varit så mycket sorg i familjen att det känns väldigt roligt att se fram emot en ny familjemedlem.

Igår berättade jag stolt nyheten om min nya roll som gammelfaster, för en tidigare kollega som kontrade med att han ska bli morfar i månadsskifter januari/februari. Wow, vilken bebisrik vinter vi har att se fram emot.

Det verkar som att denna vinter är populär för familjetillökning. Jag är visserligen rädd för barn, men gläds med alla. För min del är det inte aktuellt att skaffa barn men jag skulle gärna utöka familjen med en kanin eller kanske en fisk. Men det räknas nog inte. Det är glädjande nog att se fram emot andras familjelycka.

Usel som vittne

I helgen har det varit inbrott i mitt område. Polisen har satt upp lappar och söker information exempelvis om man sett något, sett okända bilar mm. Jag är inte helt säker på vilken lägenhet som är berörd men troligen ser jag porten från min balkong. Däremot ser jag inte om tjuvar gått in via deras uteplats/balkong. Det vanligaste i mitt område är att det är lägenheter på nedre botten som blir utsatta då fönster och balkongdörrar inte är det mest avancerade.

Jag har inte sett eller hört något, vad jag vet. Nu har jag inte varit hemma hela tiden men när jag är hemma har jag haft balkongdörren öppen. Det finns många bilar i området, så hur ska jag veta vilka som inte hör hit? Å andra sidan, någon dag under de senaste veckorna, reagerade jag på en bil som letade sig fram till en port. Men… jag kan inte säga när jag sett detta, inte ens vilken vecka. Jag vet att det var en vit bil, kombi men jag minns inte bilmärket. Jag kan bara konstatera att jag är ett uselt vittne.

Tyvärr är det som inträffat inte så ovanligt. Jag läser dagligen om personer, främst i villor, som har råkat ut för inbrott inom kommunen. Jag blir mest illa berörd när jag läser och hör om att barn har varit hemma under inbrotten. Det materiella går att ersätta men dessa barn kan bli påverkade för lång tid framöver. Det är en utveckling som oroar mig.

Sportlov

Ikväll var jag i Kulturhuset i Stockholm. Jag var inte ensam. Det var fullt av sportlovslediga barn. Många skulle gå på teater medan andra mest hängde där. Jättemånga av barnen var kissnödiga. Det var en lätt panikstämning i toa-kön. Normalet sett brukar jag undvika, teater, museer mm under sportlov då jag trivs bättre i lugnare miljöer.

När jag, efter en teaterföreställning för vuxna, kom ut på Sergelstorg igen så var det ovanligt stökigt för en torsdag. Många ungdomar på gatorna och i tunnelbana. Och när jag tänker efter – vad gör alla lediga barn som inte har råd att resa bort?. Det är kanske inte så konstigt att det blir lite stökigt. Men tråkigt att se. Alla de här ungdomarna behöver bra avkoppling och återhämtning från skolarbetet.

 

Julhundar

Normalt sett brukar jag vara klar med julklappar redan under hösten. I år är allt annorlunda och jag har fortfarande inte köpt alla klappar. Men det är ju tid kvar.

Det jag noterat under de senaste dagarnas shoppingturer är att det är många hundar som är med i julhandeln. Det är modell mindre hundar som man måste se upp för och helst inte råka trampa på. De trasslar gärna in sig bland alla människoben, även om jag anar att de hellre vill vara någon annanstans. De små svansviftande vännerna är även med inne i shoppingcenter och butiker. Visste inte ens att de var välkomna dit. Tycker lite synd om jyckarna.

Det är inte enbart hundar som är med ute och handlar. Även bebisar i barnvagnar är med i trängseln. Även bebisarna tycker jag lite synd om. Idag blockerad en man ingången till en mindre delikatessbutik och jag fick stanna och tid att fundera över vad barnvagnen gjorde där. Då hälsar mannen och det visar sig vara en mycket god vän till mig. Jag är så tacksam för att jag varken suckade eller kommenterade. Vad barnet hade för åsikt fick jag inte veta.

Jag vet att folk får göra som de vill. Jag noterar. Och jag sänder min omtanke till barn och hundar.